Både människor, ting och djur får komma till tals i Solàs lekfulla roman
Jag sjunger och bergen dansar
Författare: Irene Solà
Översättning: Ellinor Broman
Förlag: Tranan
”Tänk att ha fått vara med om en magisk katalansk sardana utan att ta ett steg”, tänker jag när jag slår igen Irene Solàs ”Jag sjunger och bergen dansar”. Sardanan är en lokal dans, och boken en magisk ringdans i Pyrenéernas skugga. I den katalanska författarens andra roman svävar berättelsen runt bland bergskedjans vindlingar, byar och personligheter, medan vi läsare snurrar runt i hela kosmos.
Solà skriver om en familjs öden efter att Domènec, den enkle fadern med en poetisk ådra dödats av ett blixtnedslag. Bergen bjuder sorg, förvirring men likväl kärlek, möten, legender. Det forna kriget gör sig ständigt påmint. Dåtid och nutid blir ett, där människor, ting och djur får varsitt kapitel att berätta sin historia och gemensamt bilda ett nät av tidlösa myter.
Hos Solà (född 1990) talar bergen, stormarna och de döda. Vissa kan nog se ”Jag sjunger och bergen dansar” som experimentell – eller flummig – om man tycker det är märkligt att stenar, svampar och hundar för sin egen talan. Men för undertecknad blir läsningen (stort tack till översättande Ellinor Broman) en lyckad helhet. Nej, det är i sig inte nyskapande att skriva ur en hunds perspektiv, det gjorde redan Tolstoj, och vår senaste nobelpristagare Jon Fosse i ”Hundmanuskripten”. Men i ”Jag sjunger och bergen dansar” är vinklarna många fler än så – och ögonöppnande.
”Solàs berättelse om Sió, Mia, Hilari och de andra är i sig en vacker blandning av lycklig lekfullhet och sorgens strävhet.”
De litterära mästarna från Latinamerika ler säkert varmt från sin himmel mot den katalanska författarens lockande med legender i vår samtid, men är det någon tidigare upplevelse som studsar emot mig i läsandet av denna fascinerande historia så är det – märkligt nog – den svensk-costa ricanska filmen ”Clara Sola” (!) från i förfjol. Där en torftigt begränsade fattigdom växer till det mytologiskt blommande, där den lantliga stillheten blir dramatisk i närheten till naturen och stormarna.
Solàs berättelse om Sió, Mia, Hilari och de andra är i sig en vacker blandning av lycklig lekfullhet och sorgens strävhet. Men här binds det dessutom ihop med en smittande vitalitet, i en berättelse där allt ovanligt nog hänger ihop.
