Både smärtsamt och lekfullt i Farrokhzads nya

”Dum som en åsna” och ”alla åsnor går inte på fyra ben”. Känns bilden igen? Åsnan är dum och mindre värd – och att som människa bli kallad åsna är förnedrande.

I sin senaste diktsamling låter Athena Farrokhzad åsnan bli symbol för den del av mänskligheten som blir utnyttjad, förnedrad och exkluderad. Åsnan är djurvärldens proletär, har burit de tyngsta bördorna, arbetat i gruvor och utstått pisk och mycket lite morot, men överlevt.

Mänsklighetens åsnor är också proletariatet, utsugna och slängda på sophög. Arbetarklass, gigekonomins slavar, flyktingar – alla hamnar de längst ner bland dem som kan utnyttjas. Men inte är de dumma.

Här finns en lekfullhet som känns ny i Farrokzhads diktning och jag tänker att endast en poet som är säker på sin begåvning tillåter sig följande rim: ”Ta åsnan från min tunga / vilket dumt djur att besjunga / Ta dottern från min nos / all moderlighet flög sin kos”

Sådant kontrasteras mot samlingens mest smärtsamma dikter, de om exil och saknaden efter döda(de?) bröder. Saknaden efter dofter, smaker, människor som inte går att nå.

”Jag vill återse min födelseplats / medan de som fanns vid min födelse lever / När alla ligger i jorden är den inte min att återse”

Ett annat återkommande ord är ”bära”. Åsnan bär för tung packning, människan för stor sorg. Och barn. Kanske finns här en ljusglimt. Släkten lever vidare. Och det finns en uppgift för dem som är kvar: ”Sen mina bröder slutade rusa genom dagarna / måste jag minnas deras historier på egen hand”

Athena Farrokhzad befäster sin position som en av Sveriges intressantaste och mest utvecklingsbenägna poeter.