Banville, John: "Havet"
Men det är ingen slump att Max tar in på det enkla, lilla hotellet Cederhuset i den sömniga lilla byn Ballyless på den irländska kusten. Som barn ett halvsekel tidigare tillbringade han somrarna här, blev kompis med tvillingarna Chloe och Myles och, framför allt, förälskade sig i deras mor Grace vars mogna kvinnlighet satte eld på hans ungdomliga fantasier. Då var det sommar och livet föddes liksom på nytt varje dag. Nu är det höst, evig höst, för Max som endast orkar leva vidare med hjälp av cognac och genom att fly tillbaka till minnena av en svunnen värld.
Havet är John Banvilles trettonde roman (den tredje på svenska) och den mest omtalade; boken tilldelades Bookerpriset 2005. Det är en på en gång storslagen och småskalig meditation över tiden och minnet, livet och döden, skriven på en flödande elegant och imponerande bildrik prosa som givit John Banville så många beundrare.
Dessvärre tvingas jag snart inse att jag inte tillhör beundrarskaran. John Banville är tveklöst en poetisk, finsnickrande prosaist av rang som redan i bokens första mening lägger ribban högt: "De gav sig iväg, gudarna, samma dag som den egendomliga tidvattenvågen kom". Problemet är att romanen fortsätter i samma högstämda, snart högtravande stil. Visst utmanar John Banville medvetet den klassiska barndomsminnesskildringen genom att göra Max till en lika intellektuellt skarp som emotionellt stum människa; bitvis är Max rentav motbjudande när han kyligt dömande skildrar inte minst dottern.
Men det är inte den blott alltför mänsklige, jättelike Max som stör mig utan själva romanen. Havet skorrar inte direkt falskt, men den klingar verkligen inte äkta. Berättelsen känns spekulativ i all sin havslika skönhet. Under läsningen reagerar jag gång på gång på underligheter, som när Max med all sin enorma bildning och språkliga precision plötsligt påstår sig inte kunna skilja på de stora lövträden ek och björk. Och när den annars så precist minnesgode Max lite senare skriver att han inte vet hur gammal hans egen dotter är - i tjugoårsåldern - ja, då, övergår min förvåning i misstänksamhet. Kort sagt: Havet övertygar mig inte. Inte alls. Visst fortsätter John Banville att imponera med sin utsökta prosa, men jag berörs mindre och mindre, och blir till slut bara irriterad på den litterära snirkligheten och det förment meditativa djupsinnet. Havet är en kliché av så kallat fin litteratur. Pretentiös. Preciös. Smått outhärdlig.