Bengt Larsson Heppling: ”Utan ett fungerande kulturliv stannar Sverige”

Jo, plötsligt kunde frågan om regeringens brist på handlingskraft i förhållande till kulturlivet formuleras enligt den allra enklaste dramaturgin: Kändis vs kulturminister. Avgå eller inte?

Självklart är det bra att frågan blir synliggjord, och kanske behövs en kändis – i detta fall Jonas Gardell, som formulerar hela branschens frågor väldigt väl – för att de stora medierna ska nappa. Men rubriker som ”Kultureliten rasar mot regeringen” hjälper oss inte. Problemet är mycket större än så, och huruvida kulturministern ska avgå eller inte är inte det intressanta. Det är inte den frågan hon ska svara på.

Den viktiga frågan som kulturministern (ja, så klart hela regeringen, med statsministern i spetsen) måste svara på är hur det kan komma sig att det nu, fem månader in i pandemin, tillåts vara trängsel på flygplan och tåg, i köpcentra, i simbassänger, på restauranger, nattklubbar, byggshopar, ja snart sagt överallt utom på kulturevenemang.

Kulturbranschen består av tusentals och åter tusentals personer med en mängd olika yrken och kompetenser, alltifrån regissörer till biljettrivare, från kompositörer till snickare, ljud- och ljustekniker, sömmerskor, scenografer, kostymörer, producenter, marknadsförare, statister och musiker till skådespelare och artister, med flera, med flera.

Att våra produktioner ofta ger ringar på vattnet och stimulerar andra områden är både självklart och välkommet. I ett levande samhälle samverkar skilda branscher och skapar mervärde åt varandra. Vinnare blir medborgarna. Om en bransch dukar under, påverkar det hela ekosystemet och medborgarna förlorar.

Därför är det med stigande förvåning som vi under coronavirusets framfart kunnat se hur branscher hanterats olika, när det handlar om stöd och tolkning av restriktioner. Inom kulturlivet har vi tagit 50-personersregeln på allvar. Med andra ord har vi tvingats ställa in så gott som alla evenemang under våren och sommaren.

Länge hoppades vi kunna komma igång med höstens produktioner, men den som vet något om vilken framförhållning som behövs, förstår att det inte kan komma besked i augusti om ifall vi ska kunna spela före jul. En teaterproduktion, till exempel, börjar minst ett halvår, oftast tidigare, innan vi ens startar repetitionerna, som sedan pågår i sex till åtta veckor. Så det blir liksom inte mer i år.

Eftersom många av oss i kulturbranschen är frilans och dessutom egenföretagare omfattas vi sällan av samma stödsystem som fast anställda. Det innebär att många med mig helt enkelt blir utan inkomst under hela det här året. Vän av ordning kan invända att vi har valt själva. Det är sant, men det gäller väl i så fall alla? De som till exempel driver SAS har väl också själva valt att det är flygbolag de vill ägna sig åt.

Skillnaden är att regeringen i det fallet agerade föredömligt skyndsamt, för att rädda bolaget, liksom man stöttat många andra branscher. En annan vän av ordning kan invända att det måste vara viktigare att rädda flygbolaget, som betyder så mycket för landets ekonomi. Och man kan inte jämföra äpplen och päron.

Det sista är förvisso sant och det var säkert helt rätt att rädda SAS, men jag tror man begår ett stort misstag om man prioriterar den ena verksamheten på bekostnad av den andra. Det är inte antingen eller. Det är både och. Utan fungerande kommunikationer stannar Sverige och utan ett fungerande kulturliv stannar också Sverige. Ett land behöver både äpplen eller päron. Och mer därtill.

Så, det som jag och mina kolleger inom kulturen efterfrågar är inte särbehandling, att vi ska kunna köra på som om det var business as usual, som om vi inte vill underkasta oss restriktionerna, som om vi inte tar smittrisken på allvar. Det är ju just det vi gör. Vi underkastar och anpassar oss, snart intill utplåningens gräns.

Det som är svårt att ta, är att se hur det verkar kunna vara business as usual på så många andra områden. För här gäller det antingen eller. Antingen ger folksamlingar över femtio personer högre smittotal, och då måste det gälla alla branscher, eller så ger det inte högre smittotal, och då måste det gälla även kulturevenemang.

Till sist, det jag efterfrågar allra mest är att det finns någon i regeringen som förstår detta, som står upp för och kan förklara kulturlivets betydelse i det nationella ekosystemet.

Annars dör vi.