Bergdahl, Olivia: "Demo"

När en blott 18-årig poet, tillika regerande svensk mästare i poetry slam, ger ut sin debutbok på ett litet förlag är det svårt att inte läsa med en viss typ av förutfattade meningar.

Den poesi som framförs av unga människor i poetry slam-sammanhang är ofta omogen, babblig och formlös. Uttrycket tenderar att bli viktigare än innehållet.

Det är alltså med en viss skepsis jag närmar mig Olivia Bergdahls "Demo". Men tämligen omgående blir jag överraskad. Trots att själva utförandet är omisskännligt scenpoetiskt – här finns både rappa punchlines och putslustiga rim – lyckas Bergdahl ändå med oväntat djup ringa in en hel del av sin unga erfarenhet. Hennes diktjag är både självironiskt och självmedvetet, trots att de allra första, skälvande pubertetsåren finns på bara en armlängds avstånd.

Visst är Bergdahl emellanåt en smula naiv och yvig i sitt uttryck, annat kan man inte vänta sig av en poet som är född 1989. Men det finns också något befriande kaxigt och oförskräckt över denna debut. Några karaktäristiska rader från dikten "Jag älskar genier!":

och vem kan säga att de inte gillar

gulliga små hiphopkillar?

helt ärligt får jag en smärre hjärtkatarr

varenda gång jag ser en skäggstubbig kille med gitarr

som spelar låtar han skrivit alldeles själv

jag faller som en fura i en norrlandsälv

"Demo" präglas alltså, på gott och ont, av sitt scenpoetiska uttryck. Man anar i många av dikterna en tänkt publik, som på blott tre minuter – maxgränsen för ett poetry slam-framförande – ska tjusas, underhållas och till sist dela ut höga poäng. Kanske är detta format ett bra sätt att lära sig ett publikt uttryck. Kanske är det mest en begräsning.

Hur som helst: det är ännu mycket tidigt i detta författarskap. Jag tror att Olivia Bergdahl har det mesta framför sig – och förhoppningsvis slamscenen snart bakom sig.

Petter Bengtsson

kultur@kristianstadsbladet.se