Berikande splittrat möte med Beirut

I Joana Hadjithomas och Khalil Joreiges videoverk sveper kameran över staden medan rösten fortsätter ställa diktens fråga: vad väntar alla på? Långsamt utkristalliseras konturer ur töcknet, gator som pulserar av rörelse och ljus. Konstantinos Kavafis skrev dikten "Waiting for the barbarians" år 1904 i en annan av Medelhavets mytomspunna hamnar, Alexandria.

Jag låter ordens rytm sjunka in, hör hur folket och de styrande förbereder sig för barbarerna som skall förändra allt. Men i likhet med Samuel Becketts "I väntan på Godot" slutar det inte med en lösning utan antiklimax. Barbarerna skall aldrig komma, och därmed varken undergången eller räddningen. Det finns inget sätt att undkomma det egna ansvaret för framtiden.

"Beirut, Beyrut, Bayrut, Beyrouth, Beyrout" – utställningens titel är satt för att fånga storstadens men också Mellanösterns mångfacetterade karaktär. En stad vars namn kanske har lika många stavningar som kulturer, religioner och språk. Denna kosmopolitiska huvudstad som ständigt härjats av strider och krig men likt fågel Fenix alltid rest sig ur askan för att blomstra på nytt.

Det är ett ambitiöst projekt som presenteras. I ett nordiskt samarbete mellan Ystads konstmuseum, Oslo Kunstforening och Listasafn Íslands har femton konstnärer bjudits in. Flertalet är födda i Beirut, andra förhåller sig till staden i sitt arbete, samtliga är verksamma internationellt. Som gemensam nämnare har de alltså platsen, men i övrigt är upplägget fritt.

Det personliga och abstrakta möter verk som tar sin utgångspunkt i regionens historia och nutid. Här finns allt från Monira Al Qadiris domedagsliknande videomontage från Gulfkrigets brinnande oljefält till serietecknaren och musikern Mazen Kerbajs improviserade, absurda bläckteckningar.

Men också Lucien Samahas bubblande snapshots från hans nattklubb i New York. Först undrar jag vad de rusiga partyfotona är tänkta att säga. Sedan inser jag att på det fullpackade dansgolvet, beläget på 107:e våningen i World Trade Center, trängs människor från världens alla hörn. Bilderna av deras svettiga, lyckliga ansikten i en tätt gungande, multikulturell massa påminner om vad som gick förlorat med terrorattacken den 11 september 2001.

Snart sagt alla tekniker och genrer finns representerade. Spretigheten kan vara lockande. Samtidigt upplever jag en del verk som udda och svåra att ta till sig. Förutom den geografiska relationen till Beirut framstår de frikopplade från sitt sammanhang.

Men visst finns det ett värde i att visa bredden av uttryck på regionens konstscen. Här introduceras till exempel för en nordisk publik Suha Traboulsi, en av arabvärldens tidiga konceptuella konstnärer. Hennes bidrag består av en text målad på väggen som kungör att hon valt att medverka i utställningen genom att välja andra konstnärer som deltar i hennes ställe.

Det korta meddelandet är provocerande och humoristiskt. Framför allt väcker det en rad frågor utan att ge svar. Vilka är i så fall de konstnärer som på hennes initiativ bjudits in? Eller består själva bidraget av denna lika gåtfulla som sakliga text?

Men för mig är det de konstverk som tydligt tar spjärn mot platsen, som ger utställningen dess tyngd. Bland dem finns koreografen och dansaren Helle Siljeholm, som i fjol samlade norska och palestinska dansare till ett experimentellt och politiskt laddat projekt. Medan dansarna reste från det ockuperade Västbanken och Golanhöjderna till den libanesiska gränsen i norra Israel får vi i videon parallellt följa hur publiken färdas söderut från Beirut.

Det är ett försök till möte i en av världens mest konfliktfyllda zoner. Föreställningen framförs i korta sekvenser, där aktörer och publik befinner sig på var sin sida av gränsen, i konstant beredskap att flytta vidare om militären dyker upp.

Missa heller inte Ali Cherris video "Somniculus" som tar oss med på en spöklik nattlig exkursion bland Paris etnografiska museer där ficklampan lyser upp sarkofager och masker till ljudet av sovande andetag. Det är en labyrintisk nedstigning i kolonialismen, där de rituella objekten tycks fortsätta hemsöka sina erövrare likt vålnader från det förflutna eller undermedvetna.

Så fogas delarna ihop till en rik och brokig helhet, som speglar inte bara Beiruts men också samtidens splittrade och sammansatta karaktär.

PS. Höstens andra Kulturprat på Ystads konstmuseum, torsdagen 25 oktober, kommer att ägnas åt utställningen och konstscenen i Libanon. På plats är konstnären Raed Yassin, från Libanon, och museichefen Yrr Jonasdottir.