Bland måleriets mästare i Amsterdam

Tre stora museerligger på rad vid Museumplein: Rijksmuseum, Van Gogh Museum och Stedelijk Museum. Listan på de berömda konstverk som finns på de tre museerna är lång, att två av dem håller på att restaureras är, enligt officiell information, inget problem. Stedelijk finns i tillfälliga lokaler nära Central Station.

Jag tar en spårvagn dit och upptäcker att det tillfälliga är en extremt trist lagerlokal där museets viktigaste verk saknas. Den tillfälliga lösningen har varat i fem år. Restaureringen skulle ha varit klar i år, men har blivit kraftigt försenad, någon öppning under det närmaste året är inte i sikte.

Även Rijksmuseum hållerpå att restaureras, men där är den tillfälliga lösningen bättre. I en del av byggnaden har man samlat ett urval av de främsta konstverken, ett slags best of Rembrandt, Vermeer och andra tungviktare. Det fungerar utmärkt. 1600-talets extrema ekonomisk utveckling i Amsterdam gjorde att konstlivet blomstrade. Betalningen var så bra att många konstnärer gavs tid att utveckla en enastående skicklighet, men det var ett kunnande som fick praktiseras inom givna ramar. Det var porträttmåleri som betalade konstnärernas räkningar.

Det går att titta länge på Rembrandts och de andra mästarnas målningar för att studera komposition och samverkan mellan ljus och skuggor. Av de tusentals grupporträtt som skapades i Amsterdam under 1600-talet finns tiotals att beskåda på Rijksmuseum. Det råder ingen tvekan om att "Nattvakten" är en imponerande målning, även Rembrandts självportträtt är fascinerande.

Konst på beställarnasvillkor hade sina begränsningar. Det blev idealiserade bilder av de välbärgade. Det är en förklaring till varför det är så uppfriskande att betrakta Vermeers verk. Rembrandt målade gubbar som hade råd att betala. Vermeer målade kvinnor som inte hade råd att betala. Det gav honom friare händer och det märks. Rembrandt må varit hur skicklig som helst, men jag ser hellre på Vermeers kvinnor än på Rembrandts män. Att varenda detalj är minutiöst återgiven framhålls i museets bok "The Masterpieces" där förstoringar visar att till och med skuggan som faller från spiken högt upp på väggen bakom kvinnan syns på Vermeers målning "Tjänsteflickan i köket."

Från 1600-talet påRijksmuseum är det bara ett par hundra meter till Van Goghs 1800-tal.

Är det här Van Gogh? tänker jag och tittar, men målningen måste väl vara äkta, ty den hänger ju på Van Gogh Museum. Å andra sidan visade en undersökning att alla Rembrandts målningar på Statens Museum för konst i Köpenhamn var falska.

Hur som helst är de första av Van Goghs målningar förfäligt trista. Det var sådana han skapade hemma i Holland. Sedan reste han till Paris. Hela den permanenta utställningen är kronologiskt hängd, och det är utmärkt sätt att se hans snabba utveckling

I Paris mötte Van Gogh impressionisterna. Han blev inte imponerad. "hafsigt, fult, otydliga, dåligt tecknade, felaktiga färger, fullständigt otillräckligt", skrev han till en vän. Snart ändrade han uppfattning och började själv måla som impressionisterna.

År 1886 målade hanväderkvarnarna på Monmartre. Den liknar till förväxling något som flera andra av impressionisterna kunde ha åstadkommit. Något liknande kan sägas om det dussin andra målningarna från samma år som hänger på museet. Redan året efter är det annorlunda. Samma väderkvarn som året innan, men koloniträdgårdarna med grönsaksodling i förgrunden visar den färgberusning som vi förknippar med Van Goghs konst. Senare samma år går hans penslar på upptäcktsfärd i japansk konst. Det blommande plommonträdet målade han med tydlig inspiration från den japanske konstnären Hiroshigel. Den är ett skrik i rött, grönt och gult.

År 1888 reste Van Goghtill Arles i södra Frankrike. Där mötte han ett ljus som han aldrig någonsin hade sett. Det syns på hans målningar. Nu lämnade han impressionismens huvudfåra och blev sin egen ljusgud. Det här tillhör konsthistoriens mest unika verk. I Arles släppte Van Gogh loss. Där förverkligade han sig själv i sina målningar. Där drömde han om en framtid där han och likasinnade kunde bo och måla. Han skrev till vännerna i Paris och bad dem komma. Paul Gauguin kom, men han stannade bara i två månader. Samarbetet fungerade inte så väl.

När Gauguin hade dragit vidare fungerade inget särskilt väl. Van Goghs sinnessjukdom blev allt tydligare. År 1889 sökte han sig självmant till mentalsjukhuset i Saint Rémy. I maj 1890 lämnade han sjukhuset och började måla igen. Det gick inte särskilt bra: "Jag känner mig misslyckad. Det känns som om detta är mitt öde och att det inte längre kommer att förändras."

Den 27 juli 1890 sköt han sig själv. Sådan är historien. Behöver man besöka Van Gogh museet för att uppleva den? Ja, även om många av Van Goghs främsta målningar finns på andra museer är Van Gogh Museum ett av de mest vitala och levande museer jag har besökt.