Bret Easton Ellis återvänder till 80-talets LA
Skärvorna
Författare: Bret Easton Ellis
Översättning: Johan Nilsson
Förlag: Brombergs
När jag läser ”Skärvorna” funderar jag på om inte författaren blivit lite väl fixerad av substantivet ”narrativ” som förekommer kanske femtio gånger i denna långa roman. Oftare än ”historia” eller ”berättelse”. I vissa fall tror jag att översättaren Johan Nilsson, som tidigare översatt bland andra Dennis Lehane och John le Carré, hade kunnat översätta det med just berättelse, men jag är inte helt säker. Narrativfetischen är ändå central för den här boken. I Svensk ordbok läser jag att ordet kan ha en speciell betydelse av ”verklighetsuppfattning och självbild” och ”Skärvorna” handlar i hög grad om en ung man som försöker skapa ett narrativ om sig själv som författare in spe.
I boken arbetar den unge huvudpersonen Bret Ellis med sin första roman ”Noll att förlora” år 1981 samtidigt som han som gay försöker passa in i en heteronormativ berättelse om rika och vackra ungdomar i en radikalt ytlig tonårsvärld. Samtidigt härjar en seriemördare i den sjuttonåriga huvudpersonens glamourösa Los Angeles, med ett eget narrativ. Han är ute efter en viss typ av offer, gärna vackra unga kvinnor. Han tar dem av daga på ett specifikt sätt. Han lämnar liken på väl valda platser och skapar sitt eget mardrömslika universum. Huvudpersonen Bret speglar detta vansinne i sin paranoida inbillningsförmåga. I så hög grad att gränsen mellan honom och mördaren suddas ut. Seriemördaren som kreativt exempel på ett väsen med full kontroll över sin egen historieskrivning, blir oemotståndlig för en person med Brets morbida fantasi och självhävdelsebehov.
”Skärvorna” är bitvis oerhört spännande. Att den stundtals ändå blir långtråkig kan förmodligen bero på att författarens skildring av de rika tonåringarna är så realistisk: de är bitvis hysteriskt ytliga. Kritikern Jonas Thente nämnde i sin recension att om man plockar bort seriemorden skulle romanen mest likna ”ett manus till en mer frigjord säsong av den outhärdliga tonårsserien ’Beverly Hills 90201’” (DN 24/10) Så är det nog. Men även det hör så klart till narrativet.
”Seriemördaren som kreativt exempel på ett väsen med full kontroll över sin egen historieskrivning, blir oemotståndlig för en person med Brets morbida fantasi och självhävdelsebehov.”
Samma sexuellt tvetydiga huvudperson som gör allt för att passa in i omvärldens stereotypa narrativ gör också allt för att sabotera det, även om han inte alls är medveten om sin asociala drivkraft. Det ger romanen ett komiskt drag som egentligen inte kommer fram ordentligt förrän i dess sista kapitel. Man kan också läsa romanen som en programförklaring till författarens patenterade estetik: ”Jag ville bli som Susan Reynolds [Brets vackra klasskamrat]. Och jag ville skriva på det sättet också: bedövning som känsla, bedövning som drivkraft, bedövning som ett skäl att leva, bedövning som extas.” Samtidigt erbjuder ”Skärvorna” något långt mer än den ”bedövning-som-känsla-estetik” som författaren försökte fånga i debuten ”Noll att förlora”. Den metalitterära leken förtar inte känslan av att Bret Easton Ellis också velat ge en ärlig skildring av och kanske uppgörelse med den första verkliga kärleken. På så vis är ”Skärvorna” troligen det känsligaste som författaren skrivit.
