Carolina Söderholm: Carolina Söderholm: ”Klimatkonsten har exploderat under de senaste åren”

”Arkhticós Doloros”, arktisk sorg, kallar hon performancen från 2019 som i filmad version visas på en enorm vägg i Lunds konsthall. Mot polarlandskapets blå himmel och gnistrande snö avtecknar sig Kleemanns kämpande gestalt som en mäktig symbol för människans vanmakt.

På kollektiv nivå kan vi påverka klimatet men samtidigt är vi utlämnade åt dess krafter. Det svarta tyget fladdrar som ett varningsflagg, där hennes vandring lika mycket kan ses som en motståndskamp som dödsdans.

Låter det dystert? Kanske är det mot den hotande undergången som vi måste ta spjärn för att förstå de drivkrafter som gör klimatet till en av 2020-talets mest angelägna frågor inte bara för samhället utan också konsten.

De senaste fem åren har klimatkonsten närmast exploderat nationellt och internationellt. Ateljéer, konsthallar, museer och biennaler har fyllts av verk som skärskådat allt från odling, genmanipulation och växternas inre liv till djurens rättigheter och den pågående massutrotningen av arter.

Hit hör även konst som ägnar sig åt konsumtionssamhällets baksida liksom väderkatastrofer och utopiska drömmar om bosättningar i rymden på flykt från en förödd planet.

Inte sällan knyts den gröna konsten ihop med en kritisk blick på arvet efter kolonialismen och intresset för ursprungsbefolkningars villkor och natursyn från Sápmi till Amazonas.

Så är fallet även i Lunds konsthalls utställning ”Värstascenario” som samlar fyra grönländska konstnärer (sista dag är 30 maj). Titeln är hämtad från en rubrik i brittiska dagstidningen The Guardian i fjol, som beskrev hur vetenskapsmän varnar för att isen i Antarktis och Grönland smälter så snabbt att vi närmar oss klimatforskningens värstascenario.

Det är den prognosen som får Jessie Kleemann att bege sig ut på de vita vidderna nära Ilulissat till den porlande sjö som växer i takt med att isen smälter. Hennes sorgeritual kan även ses i relation till hur det inuitiska ursprungsfolket drabbas av den globala uppvärmningens konsekvenser in på bara skinnet. Det är deras kultur av dans-, mask- och sångtraditioner som hon bottnar i när hon sörjer det som genom klimatkrisen går förlorat.

Jessie Kleemann är knappast ensam inom samtidskonsten att göra de arktiska glaciärerna till sitt material. I projektet ”The glacier melt series" återvänder danskisländske Olafur Eliasson 2019 till platsen där han tjugo år tidigare fotograferade de isländska glaciärerna.

Fotoserien som med obarmhärtig skärpa kartlägger hur mycket glaciärerna minskat visas under våren på hans soloutställning på Guggenheimmuseet i Bilbao. Under de senaste decennierna har Eliasson odlat rollen lika mycket som den globala konstscenens superstjärna som dess främsta klimatsamvete.

I hans Berlinstudio arbetar ett hundratal assistenter, arkitekter och forskare med att förverkliga hans storskaliga installationer skapade för att öka människors medvetenhet om den sinnesvärld vi lever i. Bland lavastenslandskap, konstgjorda vattenfall och mossväggar märks särskilt projektet ”Ice Watch”.

Under FN:s klimatmöte i Paris 2015 lät Eliasson frakta dit tolv block av smältande inlandsis på drift i en grönländsk fjord. På Place du Panthéon bildade de en urtavla som krympte i takt med att förhandlingstimmarna rann undan. Hundratusentals åskådare strömmade till platsen för att krama glaciärens spillror innan det var försent.

Kort sagt intar Arktis en unik position inom klimatfrågan. Den tinande kontinenten utgör på en gång en effektfull symbol, förödande verklighet, användbart mätverktyg och ödesmättad brytpunkt inom forskning, opinion och konst.

Inte sällan går dessa fält hand i hand som den brittiske konstnären David Bucklands arbete visar. I snart tjugo år har han fyllt sitt skepp Cape Farewell med kulturarbetare och vetenskapsmän och styrt mot polcirkeln i norr. Det har resulterat i allt från geologiska och oceanologiska studier, specialkomponerad musik av is som spricker och konstmanifestationer på plats och vid hemkomst.

Just samarbetet med experter från olika discipliner, från meteorologi och biokemi till filosofi och stadsplanering, är typisk för 2000-talets ekologiska konstpionjärer. Bland dem finns Lundakonstnären Caroline Mårtensson som med utgångspunkt i bland annat Kristianstads Vattenrike knutit till sig både samhälls- och naturvetare när hon bjudit in publiken att ta del av vandringar, samtal och utställningar kring biologisk mångfald och stigande vattennivåer.

Inom detta skärningsfält hittar vi även duon Bigert & Bergström som genom expeditioner såväl till den svenska fjällvärlden som USA:s tornadobälte kombinerat klimataktivism med så kallad geo-engineering. I effektfulla happenings, läckra skulpturer och dramatiska videoverk prövar de nya teknologiska metoder som utvecklats av ingenjörer och forskare för att reparera miljön och dämpa växthuseffektens följder. Kan till exempel Kebnekajses isiga topp hejdas från att smälta genom en värmeavvisande räddningsfilt?

Låter det avancerat? Risken är möjligen, som i Olafur Eliassons fall, att upplevelsen kantrar i spektakulär underhållning kryddad med en lockande dos av verklighetsflykt.

Likväl säger deras verk – med sin mix av humor och allvar, fantasi och kunskap – något om det rika spektra som klimatkonsten kan rymma. Oavsett om den fungerar som rasande sorgeprocess, ögonöppnare eller spjutspetsforskning tillför den något annat och mer. Den kan få oss att förundras eller vredgas, tröttna eller tänka till. Allt medan den presenterar andra sätt att förhålla sig, alternativa vägar och världar.

Liksom litteraturens och filmens berättelser har konsten förmågan att gestalta inte bara det som är, utan också det som skulle kunna vara.