Christinas val i nytt ljus
29 juni 1966 öppnar en stor utställning om drottning Christina på Nationalmuseum. Tolvåriga Marie-Louise Rodén bor i USA men är i Stockholm för att hälsa på släktingar. En sommardag besöker hon museet och blir fascinerad av Christinas spännande livsöde.
I museibutiken köper hon Christinaforskaren Sven Stolpes bok "Drottning Kristina" och blir ännu mer intresserad av drottningen.
Men att påstå att en framtid som historieforskare redan då var utstakad, är att säga för mycket.
– Jag var tolv år, så snart glömde jag Christina och hade ännu inte alls klart för mig att jag skulle intressera mig för historia, säger Marie-Louise Rodén.
Det är juli 2008 och hon tar fram och visar den tjocka utställningskatalogen från Nationalmuseum.
Idag är honprofessor i historia på Högskolan i Kristianstad och räknas som en av våra främsta Christinakännare.
Vägen till Christina gick via den i Sverige ganska okände kardinalen Decio Azzolino. Han och Christina inledde en kärlekshistoria efter ett möte på nyårsafton 1655 och höll ihop ända fram till Christinas död 1689.
– Jag är intresserad av hur religion och politik samspelar och under reformationsperioden var de här frågorna väldigt framträdande. Det pågick en ständig politisk dragkamp mellan Spanien och Frankrike och det var mycket politik inom den katolska kyrkan på 1600-talet, men det är det väl än idag.
– Azzolino var med i kardinalkollegiet och jag blev ganska snabbt intresserad av honom. I alla andra Christinabiografer nämns han väldigt kort och ofta negativt. Sven Stolpe kallar honom "skrupellös", berättar hon.
Marie-Louise Rodénhade dessutom tur: 1985 blev Azzolinos familjearkiv offentligt och hon fick tillgång till tidigare okända brev och handlingar.
Efter disputationenpå Princeton University skrev Marie-Louise Rodén en stor biografi om Azzolino – i den spelade Christina bara en biroll.
– Man får en mer rättvis bild av Chrstina om man får en bild av mannen hon älskade, säger hon.
Och det är en annorlunda bild av Christina som Rodén tecknar i sin nya biografi om drottningen. Boken fokuserar på hennes liv i Rom. Historieböckerna sätter vanligtvis punkt efter abdikationen 1654, tiden utomlands blir ofta bara en kort epilog.
– För de flesta historiker har det varit en sådan gåta, varför hon abdikerade, varför hon övergick till katolicismen och varför hon inte ville gifta sig. Man ägnade så mycket energi åt att reda ut detta, så därför skrev man inte om tiden i Rom, säger Marie-Louise Rodén.
Hon menar att det är lätt att glömma bort att Christina bara var 27 år när hon lämnade tronen och hann fylla 62 år i Rom, "en riktigt bra ålder på 1600-talet".
Bilden av Christinasom lite konstig, förmodligen lesbisk eller asexuell och olämplig som regent, menar Rodén har uppstått eftersom historieforskarna haft så svårt att förklara hennes handlingar på annat sätt.
– Om man tittar på henne mot hennes svenska bakgrund så blir hon märklig. Men om man ser henne i en större kontext så blir hon mycket mindre märklig, det var flera furstar som abdikerade på den tiden och hon var inte den enda som gick från protestantismen till katolicismen. Men man måste komma ihåg att Christina uppfostrades till kung. Det är fel att tro att hon ska bete sig som en vanlig människa.
När Marie-LouiseRodén skrev biografin fick hon gå tillbaka till mycket av den forskning hon gjorde för flera år sedan. Men hon uppdaterar sig ständigt, bland annat genom årliga besök på Vatikanarkivet i Rom där hon snubblar över ny information varje gång.
– Det är väldigt roligt att vända på gamla handlingar när man lärt upp sig. Man ska aldrig tro att man inte kan hitta nya saker.
