Cronqvist, Sturfelt, Wiklund (red): "1973. En träff med tidsandan"
Men det är en märklig bok som maskerar att den faktiskt är en festskrift till forskaren Kim Salomon på hans 60-årsdag. Jag kan tänka mig att redaktörerna, alla födda i början av 1970-talet, tänkt sig att festskriften som genre är hopplös (vilket jag inte alls själv anser) men att en gängse antologi om detta år skulle vara mer lockande. Hur som helst har det blivit en mycket spännande och läsvärd bok.
Bäst - både i stilistiskoch politisk mening - är som sagt Håkan Arvidsson som dråpligt berättar om sitt chockartade möte med Danmark och den danska vänstern: "Jag trodde att det samhälle jag kom till skulle vara identiskt med det jag kom från" skriver han och konstaterar att Danmark också idag är djupt präglat av den livegenskap som "bestämde allt". Också om man betraktar det moderna, kapitalistiska Danmarks politiska spektra, med det medeltida jordbruket för ögonen ser man hur historien binds samman.
Att "magens tvång" ledde till ett uppror där religionen mer än våldet hade bestämt underkastelsens former tycks för Arvidsson vara självklart. Dansk vänster mötte inte Arvidssons förväntningar, den var (och är) betydligt mindre dogmatisk än den svenska. Ena dagens beslut kunde rivas upp nästa dag, därför att det inte varit "ett bra beslut". Redan här möter vi en underbar ironisk syn på den danska politiska scen där den frie bonden är ett större ideal än något annat.
Men viktigast av bokens texter är kanske ändå Kristian Gerners och Klas-Göran Karlssons bidrag om Solzjenitsyn och Gulagarkipelagen i den svenska 1970-talsdebatten. Om man själv var med då, vilket undertecknad var, är det lätt att dra sig till minnes hur förtrycket i Sovjet alltid relativiserades, och hur frihetsröster som Solzjenitsyns alltid hänfördes till en luddig motståndarsida (också i den maoistiska vänstern som ju var programmatiskt anti-sovjetisk).
Gerner och Karlsson visar hur den svenska debatten satte stämpeln "reaktionär" på de ryska dissidenterna, trots att man samtidigt försökte hävda att man var motståndare till den sovjetiska förtrycksapparaten.
Annat i dennaantologi ter sig lättviktigare. Jag tycker till exempel att texten om pornografin av Mariah Larsson har drag av antikverad närsynthet, samtidigt som hon på ett uppfriskande sätt visar att 1970-talets feminism var helt låst i sin föreställning om att alla former av erotisk skildring på film per definition var ett exempel på hur "kapitalismen" gjorde kvinnan till en handelsvara, och hur man ökade tillgången på "pengar mellan kvinnoben". Allt kunde skrivas på profitörernas konto. Tack och lov har Larsson dragit slutsatsen att den tidiga kvinnorörelsens syn på pornografin om inte annat satte igång ett samtal som pågår än idag.
Kan man säga att1973 bar på en säregen, specifik tidsanda? Ja, vid en ytlig betraktelse kan man göra det, om man framhåller den kommunistiska vänsterns framgångar och annat. Men man kan också, som Håkan Arvidsson säga, att "tidens anda finns inte" eftersom "det alltid blåser mer än en vind och att den historiska atmosfären rymmer fler än bara ett luftlager".
Hur som helst har det varit en fröjd att läsa denna antologi! Grattis till Kim Salomon på 60-årsdagen skulle man kanske ändå säga? Det är trots allt han som varit förevändningen för alltsammans.
