Dagboken: Joseph Goebbels

Många gånger är just det obearbetade (och hemliga) dagboksskrivandet det främsta vapnet mot den glömska och de lögner som gärna grasserar under politiskt extrema omständigheter.

Så har andravärldskriget bidragit till en lång rad dagböcker som oskrymtat skildrat krigets vanvett och dess konsekvenser ur olika perspektiv (Anne Frank, Victor Klemperer, Thomas Mann. . .).

Lyckligtvis finns det även missdådare som gripit pennan, präntat ned sina tankar och fört loggbok över sina samvetslösa övertygelser ända till det oundvikliga slutet. Lyckligtvis, eftersom det inte finns något effektivare sätt att demaskera en skurk än att låta honom tala till punkt.

Joseph Goebbelsdagböcker sträcker sig ända tillbaka till 1925, men det är i de sista uppteckningarna från februari till april1945 som den grandiosa självbilden och den envetna förblindelsen blir som allra mest talande.

När det tyska nederlaget för resten av världen redan är ett faktum och blott en fråga om tid, stramar Goebbels upp sig desto mer och framhärdar i övertygelsen att "det måste vara vår strävan att sörja för att om en lika stor kris dyker upp om 150 år, så skall våra efterkommande kunna åberopa oss som ett heroiskt föredöme i ståndaktighet".

Dagböckernadomineras ända fram till den sista anteckningen den 9 april (strax innan Goebbels flyttade in i rikskansliets bunker, och knappt en månad innan han tog livet av sig själv och sina sex barn) av den torra och tjänstemannamässiga rapportörens instrumentaliserade syn på krigets fasor.

Och ännu så sent som den 5 mars (två månader innan den totala kapitulationen) skriver han stolt om att han sitter "upptagen med korrekturen till min nya bok, Das Gesetz des Krieges [Krigets lag], som skall komma ut i massupplaga i ett behändigt format."

Hur skiljer siginte denna terrorns självberusning från den tyskjudiske Klemperers vidsynta, sinnliga och detaljerade dagboksredogörelser för en vardag genomsyrad av rädslan för husundersökningar och deportationer, men också av kärlek och civilt mod ("Intill slutet vill jag vittna")!

Eller från Thomas Manns kritiska granskningar och klockrena analyser av ett hemland fullständigt prisgivet åt den nazistiska blotfestens diaboliska kraftfält!

Redan i dagböckerna 1933-34 finns många träffande kommentarer om Goebbels "lögnaktiga trut". Åtminstone någon som upptäckte stanken från gaphalsen i tid.