Dagboken: Samuel Pepys

Att dagboksanteckningar är sprängstoff är något som redan märks hos den engelske ämbetsmannen inom marinförvaltningen Samuel Pepys stenograferade dagbok nedtecknad mellan 1660 och 1669, men dechiffrerad av John Smith först 150 år senare.

Den officiella anledningen till chiffret är att det under den här tiden av omvvälvande politiska förändringar och dramatiska maktskiften i England inte alltid var så hälsosamt att säga sitt hjärtas mening, och den inofficiella förklaringen att det inte heller var särskilt hälsosamt att avslöja sina amorösa eskapader för sin misstänksamma hustru.

Möjligen inspirerad av sjökaptenernas loggböcker började den 27-årige Pepys skriva ned allt som rörde karriär, nöjen, familje-bekymmer, ekonomiska frågor och politiska händelser, vilket för historikerna naturligtvis utgjort värdefull och unik information om everyday life i London, vare sig det handlat om arbetet i förvaltningen, om skvaller från maktens korridorer eller om stadens teaterliv (så är till exempel Shakespeares "Trettondagsafton" en "fånig pjäs").

Eftersom de flesta anteckningar rubriceras med huvudämnet för dagen — "Mr Downing", "Jane", "Fruntimmer", "Duvor" — är det också lättare för läsaren att orientera sig bland Pepys oöverskådliga mängd kommentarer om stort och smått, om viktiga händelser och trivialiteter.

Till den förra kategorin hör tvivelsutan den förödande böldpesten 1665 och den stora branden i London fyra år senare, och till den senare inte minst hans äktenskapliga — och utomäktenskapliga — erfarenheter och kära besvär förgäves.

Som en följd av sin trängtan efter barn är han under de första dagboksåren fullständigt besatt av sin unga hustru Elizabeths menstruationer, och sidorna fylls med oändliga funderingar kring hennes "perioder", "mens" och "det där". Andra tidlösa inslag av svartsjuka och anklagelser om indiskretion får också sin beskärda del. Obetalbar är till exempel den beskrivning av hur han en dag på ett av stadens vinhus äter hummer och hånglar med älskarinnan Betty, tills en man på gatan får syn på dem, börjar skrika och kasta stenar mot rutan, tills Pepys tvingas smita ut ur lokuset bakvägen.

Pepys slutade skriva efter tio år, av allt att döma på grund av en i själva verket obefogad rädsla för att förlora synen.

Med tanke på att de här årens dagboksanteckningar småningom resulterade i elva fullmatade volymer med ovärderliga upplysningar om livet i 1600-talets London och England, kan man bara föreställa sig vilken guldgruva eftervärlden suttit på om han fortsatt att skriva de 34 år han hade kvar i livet.

Syftet, som för många andra dagboksförfattare, tycks i grunden ha varit att bringa litet ordning och reda i livet och minnena, men att det också resulterade i högkaratig litteratur, inte sällan placerad i Chaucers mustiga berättartradition, får betecknas som ett av litteraturhistoriens mer sällsynta lyckokast.