Dante lever än idag – i allra högsta grad

Bah! Som om det vore så nytt. Jag säger bara en sak… Dante Alighieri!

Florentinaren med den skarpa profilen och sin röda mössa skapade oöverträffade mästerverk redan för mer än 700 (!) år sedan. Och vad är de om inte autofiktion, där han själv — eller en man med samma namn som författaren själv — befinner sig i sina texter.

Dels förstås i den magiska ”Den gudomliga komedin” där Dante (1265-1321) i hundra sånger vandrar genom skärseld, helvete och paradis med den gamle Vergilius som ledsagare. En av våra främsta sagor än idag.

Nästan lika viktig i Europas kulturella utveckling är hans ungdomsverk ”Vita Nuova”. Som nu kommit i Anders Cullheds eminenta nyöversättning. Cullhed är utan tvekan numer vår främste Dante-forskare och kom så sent som i fjol med en matig, resonerande och detaljerat diskuterande biografi över den store skalden.

”Vita Nuova”, är utgiven av förlaget Faethon, och utgåvan är i sig vacker, klassiskt stringent, vit på utsidan och starkt kärleksröd på pärmens insidor. Nästan lika röd som den unge Dantes kärlek till Beatrice.

Var själ som drabbats och vart ädelt hjärta

i vars åsyn dessa ord ska överlämnas

med förväntan på svar och ståndpunkter

hälsar jag i deras herres, Amors, namn

Redan i inledningsraderna trånar Dante, i sin oanständigt kyska avståndskärlek till sin Beatrice. Och jag är inte ensam om att som kärlekskrank tonåring – många hundra år senare – läst hur Dante, via den undersköna Beatrice, blev fånge under Amors makter. Hur han gång på gång blev tvingad att uppsöka den änglalika gestalten, men mest älska henne på håll.

Och vi kände igen oss: Distanskärleken som så många av oss unga män (delvis i brist på mod) fann vara den mest svidande vackra. Avståndet som ger möjligheten till den största av vackra drömmar, eftersom vi helt enkelt inte känner den utpekade. Äkta kärlek tar tid. Men vilken är den som får hjärtat att dunka mest?

Själv for jag till Florens för att se hur Dante gått genom gränderna och längs Arno för att skåda sin kärlek.

Och så ska vi, och nya generationer, läsa Dante även i dag. Den svåröversatta texten finns i åtminstone tre tidigare svenska översättningar. Utan att kunna jämföra med originalets känns Cullheds flödande lättläst för en läsare av i dag. Här får vi en stark påminnelse om att verket ”Vita Nuova” är så mycket mer än Dantes vackert uttryckta tonårslängtan. Och det skadar sannerligen inte.

Allt tydligare framstår hela verket som fiktion… och det har tagit många hundra år för litteraturvetenskapen, där vår egen Anders Cullheds idoga forskning ingår, för att se detta. Dante hade redan bildat en egen familj, när han skrev om sin Beatrice. Varje terzin föregås av författarens resonerande, och efter desamma låter han bedöma resultatet, som om han vore sin egen litteraturkritiker. Texten blir en slags metatext. Vilket i sig är magiskt att inse – att inget är nytt under den italienska solen.

Med sin förmåga att skriva så utsökt på italienska (och inte som tidigare latin) sökte Dante utifrån sin position att vara en del av avantgardet. Och med denna nyöversättning, framstår han som ett djupt intresseväckande avantgarde även idag.