De viktiga frågorna tappas bort i Orre och Hedéns ambitiösa journalistskildring
Dolda flöden
Författare: Inger Orre och Martin Hedén
Förlag: Albert Bonniers förlag
Berättelsens kärna utgörs av Bergslagen, en region lämnad i medieskugga och likgiltighet. Kerstin Lindgren, självutnämnd som lokaljournalistikens hemvärn, avtäcker sanningen om gruvavfallet och de giftiga sandhögar som blivit kvar från traktens omfattande brytning.
Journalisten Kerstin är inte kortfattad, vass eller välriktad. Hela boken är som ett långt brandtal. Jag blir rent matt. Kerstin kan knappt konstatera att mjölken är slut utan att det blir till en politisk harang. Hon tar upp aktuella frågor men stilgreppet används för ofta. Effekten går förlorad.
”Texten känns ambitiös men ofärdig. Som att cykla planlöst, utan tydlig riktning. Och precis som i cykling görs läsningen i detta fall bäst med lite fart.”
Benjamin är något oväntad som Kerstins sidekick och idén med deras relation är god, men tyvärr framstår han bara som hunsad. De mest spännande scenerna handlar istället om Kerstins far Holger och första tiden som ny journalist på 40-talet. Under läsningen är det som att stå mitt i folkvimlet vid gruvbranden och höra sorlet från räddningsinsatsen, anhöriga och gruvbolagets ansvariga.
Texten känns ambitiös men ofärdig. Som att cykla planlöst, utan tydlig riktning. Och precis som i cykling görs läsningen i detta fall bäst med lite fart. Med för låg hastighet är risken stor att man fastnar i krångliga meningar fullpackade med information. Det blir väldigt svårt för läsaren att sortera i mängden och minnas det som är av relevans, då antalet namn och företag, platser och orter, datum och årtal snart blir oräkneliga.
