Det stormar om romankonsten

1. Manifest och motmanifest

ººSju författare, med Jerker Virdborg och Pauline Wolff i spetsen, skrev i förra lördagens Dagens Nyheter ett "Manifest för ett nytt litterärt decennium". Om septetten får bestämma – men det får den nog inte – kommer 2010-talet att präglas av hantverkskunnigt berättande stadigt förankrat i en svensk romantradition där prosan "är influerad av epik – inte av lyrik".

Reaktionerna lät inte vänta på sig: som det bloggats och snackats om detta manifest, som det jublats och hånats, hyllats och sågats.

Och i onsdagens DN slog ett 30-tal författare, merparten etablerade och respekterade, till med ett motmanifest "för en olovlig litteratur".

Alltså en litteratur – romankonsten inkluderad – som tar sig friheter och i stället för ursprungsmanifestets begränsningar och purism ämnar bejaka det gränsöverskridande och genreupplösta.

Annorlunda uttryckt vill 30-klubben bevara den svenska samtidslitteraturens status quo.

Gränsen mellan radikalitet och konservatism, avantgardism och mainstream, är i postfolkhemska estetiska sammanhang synnerligen svår att definiera.

När alla uttryck – möjligen med undantag för Nikanor Teratologens – är tillåtna finns det liksom inget att opponera mot: vad som förr var marginaliserad litteratur, och fortfarande är det på andra håll i världen, har hos oss en tendens att hamna i centrum illa kvickt.

Lustigt nog har inte bara Virdborg och Wolff, utan även ytterligare åtminstone tre av urmanifestets undertecknare – Sven Olov Karlsson, Jens Liljestrand, Anne Swärd – fått lysande kritik för sina, just det, romaner. Ärligt talat påminner hela den här debatten mest om en storm i ett vattenglas.