Djärvt, elegant och komplext om bilden av den andre
Främlingsfigurer. En bok om kärlek och hat- känslor som formar bilden av den Andre.
Författare: Mara Lee
Förlag: Albert Bonniers förlag
Om jag ska genrebestämma Mara Lees ”Främlingsfigurer” så måste det bli genom att säga att det är en bok som antar, och skiftar mellan de genrer som behövs för att berätta, gestalta, och argumentera för bokens syfte. Det är text som är delvis essä, delvis novell och delvis poesi. Jag ska inte säga att genrerna är oviktiga, tvärtom, de är sammantaget en av poängerna för att kunna visa de olika textuella, stilmässiga, känslomässiga och vardagliga figurer av främlingen som finns och som skapas och omskapas.
Vad ska jag säga? Det är en komplex bok, av en komplex författare. Blir det mycket ”både och” framöver så har det också en poäng eftersom sammanförandet av olika bilder, som vid en första anblick kan tyckas kontrastera varandra ändå hör obevekligt samman.
Det kan inte bli på något annat sätt, och det finns just nu ingen samtida författare som skulle kunna sammanfatta detta på just det här sättet mer än Mara Lee.
Betyder det att figuren i sig – främlingen är lika komplicerad? Nej, egentligen inte. Den främmande, eller främlingen är det som är enklast att förhålla sig till eftersom den Andres främsta funktion är att vara något annat. På så sätt skulle man också kunna säga att det främmande skulle kunna vara det oskrivna bladet. Men så är det ju inte, istället är det främmande en projektionsyta för begär. Lusten att få antingen, eller både och, avsky och åtrå.
Inledningsvis förklarar Lee sin egen ingång till boken, det skulle handla om hur känslorna konstruerar andrefieringen av i synnerhet det kvinnliga Andra. Men, med Lees egna ord så utkristalliserades två olika begrepp. Förenklat kan sägas att den ena teoretiska sidan är att figuren utgår ifrån kroppslig levande och oundvikligt motsägelsefulla erfarenheter. Medan den andra utgår ifrån Erich Auerbach mer konkreta ”figura”, ett begrepp som inte uppstår isolerat utan är kopplad till det händelser i till exempel det förflutna. Slutsatsen av att dessa två ingångar som också är två sidor av samma mynt, eller i alla fall något som opererar tillsammans utgör ståndpunkten i ”Främlingsfigurer”.
Ursäkta min bristfälliga summering, men det handlar alltså om hur en specifik figur eller metafor skapar olika affektioner som i sin tur gång på gång opererar som främmandegörande.
Detta skulle jag säga, är en ledsagande funktion i ”Främlingsfigurer”. Det hade haft en större betydelse om det bara var en text som syftar till att analysera och tolka andras teorier och texter. Men, Mara Lee är också skönlitterär författare och poet. Utgångspunkten sker också genom konstnärskapet, vilket tillför upplevelsen ännu en dimension.
”Främlingsfigurer” är elegant skriven och konstruerad. Djärv i dess tanke och gestaltar idéerna på ett sådant sätt att ordet blir kött.