Drama som stannar på ytan

”Allt detta liv”. Repliken återkommer, som ett underliggande mantra. I Sigrid Combüchens ”Sidonie & Nathalie” och i föreställningen på Malmö Stadsteater. Som bygger på lundaförfattarens roman från 2017. En fresk över två kvinnors liv på flykt. Två kvinnor på jakt efter sina nya liv. Nu dramatiserad och regisserad av Karin Parrot-Jonzon.

På Intimans scen står fem enkla stolar, där skådespelarna tar plats. Med enklaste rekvisita, lite tidsmarkerande kläder och vissa sparsmakade, filmiska musikpålägg. Så läggs historien fram, bit för bit för oss 45 i premiärpubliken. Äntligen teater igen!

Sidonie och Nathalie är två franska kvinnor på flykt undan andra världskrigets fasor. 1944 sitter de på en båt på väg, insmugglade till Skåne. Vi inser att de nyligen mötts av en slump, att Sidonie är arbetarklass, och en överlevare. Hon suddar över sitt mörker med en slags äkta livsglädje, till en gräns accepterande situationerna som uppstår.

Medan Nathalie är av finare börd. När hon har förlorat sin familj sprattlar hon osäkrare inför sitt öde, sitt fall inom hierarkierna och mötet med en för henne tidigare okänd svärta. De två behöver varandra för att överleva, men vill allt annat än att leva med varandra. Så vandrar de vidare i en slags road-movie.

För oss som läst boken blir denna ”enkelhetens” uppsättning intressant — som bekräftade den bokälskarens fördomsfulla bild av litteratur kontra teater.

Det är visserligen fascinerande mycket som får plats av bokens handling i denna dramatisering, vad som däremot saknas är närmast all inre kamp. Rollerna bryter sällan med skeendet och inget, eller i alla fall mycket litet tillförs på Intiman genom scenkonstens alla egna möjliga verktyg och egna uttryck.

Det här är till hundra procent ”berättande teater” där situation hela tiden följs av situation. Medan Sigrid Combüchens bok ”Sidonie & Nathalie” skapar sin berättelse för att ge sina karaktärer ett psykologiskt universum att ta skjuts i, ger uppsättningen mest den yttre historien. Och medan Combüchens mångbottnade text överraskar genom att delvis arbeta emot klasschablonerna, klappar man dem på scen istället medhårs.

Överklassen sveper en tunn, rosa kashmirkofta över axlarna. Humorn är en prutt från underklassen. Markörerna är enkla, dramatiken påminnande om 70- och 80-talets ofta ”enkla” arbetarteater. Med för- och nackdelar.

Cecilia Lindqvist och Sandra Stojilkovic är båda eminenta skådespelare, men det betyder inte att publiken får möjlighet att med dem tränga in och känna med dramats huvudpersoner. De begränsas hela tiden av skeendet och en berättarröst, medan Joakim Gräns, som gestaltar ett antal viktiga bipersoner, istället ges utrymmet att få oss att känna både hjärta och smärta.

Parrot-Jonzons visserligen följsamma framförande av den litterära täta berättelsen räcker så inte till för att skapa motsvarande spänning på scen. Men kan vara sevärd som startskott - för att sedan gå in i bokens rymd och djup:

Som individer drar oss slumpen åt olika håll, en del har det svårare, andra lättare — men de allra flesta av oss gör sitt bästa för att överleva. Skapa ”allt detta liv”. Det gällde då och det gäller idag. ”Allt detta liv”.