Drömmen om ett eget litet bo krossas i Edelfeldts nya roman

Jag fick en pdf av Inger Edelfeldts ”Ett litet bo” och i följemailet stod: “Här kommer pdf.” Det stod inte: “Trevlig läsning.” Bra, för någon trevlig läsning kan det aldrig bli om denna alltmer fragmenterade samtid. Sara, 51 år, längtar tillbaka till sin barndoms sommarvärld. Hon är ensamstående men har en vuxen dotter som nästan alltid håller distans. Hennes sömn är inte att lita på. Sara minns somrar med kaprifolrankor och äppelträd, vandringar på slingrande stigar i skogen med svamp och bär, bad i stenbrottets fridfulla dammar.

Så får hon oväntat ärva stället från sina minnen. Flyttar dit, impulsivt. Rustar upp, odlar trädgården, får till och med jobb i en secondhandbutik i närheten hos “den oförlikneliga Gunilla” som är pensionär. Butiken heter just Ett Litet Bo. I affären finns ett krypin där Sara kan somna till någon ledig stund. Hon har Ett litet bo i Ett Litet Bo. Hon graviterar mot en trevlig man i grannskapet, men mer blir det inte. Grannen Olle med mösskärmen bakåt och robust praktisk hjälp, hoppas nog på Sara. Men det går inte. “Vad han hade röstat på, det visste jag. Allt skulle bli så bra, kraftigt sänkta bensinpriser, realistisk skogspolitik med fortsatt trakthyggesbruk och Svenska Traditioner.”

Kanske hennes lilla bo ändå är möjligt? Nej, förr eller senare hamnar alla sådana förhoppningar i grävskopans klo eller jämnas ut av schaktmaskiner. Här ska ju byggas såna där låga förrådslokaler. Förresten, vad är hennes mark värd, frågar Olle. Allt ackompanjerat av kakofonin från grannen stenbrottet.

Någonstans i det svarta mörkret försvinner granen med sin svarthättesång, den mjuka stigen och mossan. Till råga på allt pockar klimatkrisen på uppmärksamhet. Därtill måste hon genomlida coronaepidemin.

Inger Edelfeldt har sagt någonstans att hon vill “skriva den osäkra människans credo”. Sara är en sådan människa. Vi möter dem ofta i författarinnans verk. Hon arbetar i många genrer; böcker för alla åldrar, noveller, poesi, dramatik, och hon är dessutom översättare och konstnär.

Sara är inte stark. Hon anklagar sig själv för sin “hopkrupenhet”. “Jag var inte omvårdande, inte handlingskraftig, inte optimistisk, inte en lägereld för andra.”

Med förrädiskt lugn röst berättar Inger Edelfeldt sannsagan om Sara. Mjukt, lätt som vispgrädde. Jag fångas upp av hennes stil och märker när ”Ett litet bo” är färdigläst att jag gärna glider över på hennes föregående bok ”Om snö och guld” från 2021.

Kontrasten mellan ett mörker i människornas och tillvarons djup och det ljusa, öppna finns ofta hos hennes personer. Astrid Lindgren korsad med Franz Kafka, skrev litteraturhistorikern Göran Hägg. I bokens slut återvänder detta.