Ellen Krauss har slutat ursäkta sig

Ellen Krauss vill sitta i solen. När vi träffas, på en parkbänk i centrala Stockholm, har hon ännu inte släppt sitt första album, men redan vant sig – någorlunda – vid rampljuset. Bara det senaste året har hon hunnit utses till P3:s Framtidens artist, uppmärksammas av amerikanska Billboard, och släppa flera hyllade singlar.

– Jag har alltid gillat att höras och synas, annars känner jag mig superliten. Lite som en chihuahua som tror att hon är större än vad hon är, säger Ellen Krauss.

Det är ingen tvekan om att Ellen Krauss hörs. Hon beskriver det som att hon alltid har haft musiken med sig. Hennes pappa sjöng i julottan, hennes bror spelade trummor, och själv fick hon sin första gitarr som fyraåring.

När hon var 16 släppte hon låten "New York", vilken upptäcktes av en vän till musikproducenten och artisten Christian Walz. Ett möte bokades in, "vi klickade som fan" och snart blev Christian Walz och Johan "Jones" Wetterbergs studio på Östermalm i Stockholm hennes andra hem. Tre år senare är debutalbumet "Pearl" färdigt, och Ellen Krauss "en annan person än då".

– Jag har utvecklats enormt mycket, säger hon. I början var jag ganska mån om att hålla i mitt. Det är också något som man ofta får höra som ung tjej, att man ska hålla hårt i sitt för att det är en sådan business. Och det är det. Men jag har också lärt mig att släppa lite på det där, ha kul, experimentera och inte vara så rädd för att ändra eller låta saker ta sin tid.

Ellen Krauss musik har beskrivits som singer/songerwriter-pop med countrykrydda. Själv kallar hon den för tidlös, "även om det låter så himla pretto". Det är också därför som debutalbumet har fått namnet "Pearl": pärlor går aldrig ur tiden. Hennes influenser täcker in halva musikhistorien, från barndomens amerikanska "pappamusik i bilen", via Rihanna och Justin Biebers kommersiella pop, till favoritbanden Amason, Kings of Leon och The 1975.

– Jag har någon slags Max Martin-pop-formula i kroppen, samtidigt som jag spelar gitarr och inte kan påstå att jag någonsin har drömt om bakgrundsdansare, säger Ellen Krauss.

Det där tidlösa gäller också låttexterna, menar hon. De handlar om kärlek och självacceptans, om att tråna, sakna eller ta första steget.

– Jag har blivit mer och mer bekväm med att sjunga om det jag faktiskt vill. Nuförtiden ursäktar jag mig inte om jag sjunger om någon tjej eller om något sexigt eller intimt. Alla andra gör ju det, så varför inte jag?

En av Ellen Krauss första låtar, den enligt henne själv otippade hitten "The one I love", fångar den där önskan om att få sjunga om det eller den man vill: "May I sing about the one I love / without people not approving of?". Låten, som har över åtta miljoner Spotify-strömningar, har hyllats som en hbtq-låt. Det är Ellen Krauss stolt över.

– Jag har inte direkt någon "hbtq-agenda", utan det är nice när det kommer fram på ett naturligt sätt. Men det är också något som är jätteviktigt för mig.

De senaste åren har Ellen Krauss liv gått i ett. Hon har tagit studenten, turnerat med Laleh och Miriam Bryant och färdigställt ett debutalbum. Sommarens konserter blev visserligen inställda, men i höst väntar mer musik. Hon medger att hon "kanske borde bli bättre på att stanna upp och reflektera", men blickar samtidigt ut i världen.

– Det vore otroligt att få turnera i Europa. Det är absolut något jag siktar mot.