Emmy Walt skrapar bara på ytan i debuten om flyktingkris och terrordåd
Flykt
Författare: Emmy Walt
Förlag: Romanus & Selling
Det finns människor som drivs av att göra livet eller världen bättre. Kanske bara för sig själv och sin familj, kanske för de många utsatta eller den egna nationen. Samtliga tycker sig stå på den rätta sidan men kan ha diametralt motsatta åsikter och utgångspunkter.
Gotländska Emmy Walt samlar några av samtidens brännpunkter i sin debut. Politisk polarisering och radikalisering. Integration och utanförskap. Kvinnors utsatthet. Som verktyg använder hon flyktingfrågor och terrordåd.
Journalisten Mila Savic är i franska Bordeaux för att skriva om flyktingkrisen. Hon har besökt ett tältläger och fikar på ett kattcafé. Maken Marcus slappar hemma i Västerås och tolvåriga dottern Sophia har för första gången åkt till Stockholm på egen hand. Plötsligt smäller det. Inte bara på ett ställe, utan i flera samordnade terrorattacker runt om i Europa. Sophia är en av dem som skadas. Marcus vakar och vankar på sjukhuset, medan Mila sitter fast. Flygen ställs in, gränserna stängs.
Maktlösheten får henne att ta en del ogenomtänkta beslut. Efter att ha blivit av med sina id-handlingar interneras hon själv i ett uppsamlingsläger.
”Walt visar hur skör tryggheten är, men samtidigt som hon bottnar i tunga frågor skrapar hon mest på ytan i såväl samhällskritiken som personbeskrivningarna.”
Mila är på många sätt rätt vanlig. En frilans som blivit utbränd. En mamma och hustru som försöker kombinera familjen med karriär. En svensk med flyktingbakgrund. De andra berättarperspektiven tillhör Marcus, nog mer missnöjd med vardagslivet än Mila (och deras kommunikation är usel, både tekniskt och emotionellt), och Jonas vars syfte avslöjas senare. Kapitlen är korta och tempo rappt.
Walt visar hur skör tryggheten är, men samtidigt som hon bottnar i tunga frågor skrapar hon mest på ytan i såväl samhällskritiken som personbeskrivningarna. Det finns fina detaljer men också småsaker som stör. Inte bara att Mila ständigt glömmer att ladda sin mobil – utan också hur orimligt mycket hon hinner få gjort med bara tio procent kvar av batteriet.
I lägret blir Mila vän med en afghansk flyktingfamilj. De utgör en kontrast till hennes trots allt privilegierade situation och tillvaro. Att de reduceras till en fond eller spegling för Milas känslor och tankar skaver.
När jag letar fram en av de mer drabbande texterna jag läst om flyktingsmuggling –jämförelsen med ”Flykt” är, precis som livet, orättvis – kortromanen ”Män i solen” av palestinske Ghassan Kanafani påminns jag om att den skrevs redan 1967. Walt gör i alla fall helt rätt i att rikta ljuset dit hon gör.
