En intensiv seriemördarskildring som inte liknar något annat

Det stämmer för Victoria Kiellands roman ”Mina män”, som utgår från den emigrerade norska pigan Belle Gunness, en av historiens värsta seriemördare som härjade kring förra sekelskiftet.

Det stämmer, ja, men den här romanen behöver egentligen inte åka snålskjuts på ”inspirerad av verkliga händelser”. Den kan stå på sina egna fiktiva ben.

Det beror mycket på den hypnotiserande prosan. Det intensiva språket är så självklart på svenska att jag nästan har svårt att föreställa mig att texten inte alltid varit det, vilket såklart är översättaren Jonas Rasmussens förtjänst. De vindlande långa meningarna lämnar nästan inget utrymme att andas. Fraserna radas upp i ett flöde som påminner om stream-of-consciousness, med täta, sinnliga skildringar av lust, kärlekslängtan och gränslöshet som bara lättas upp av de välmarkerade och grafiskt snygga kapitelrubrikerna.

Det är stundtals lite för tungt och packat med betydelse, men jag sträckläser ändå. Jag följer hänfört Brynhilds väg från piglivet och första mötet med kärleken, vidare till systern i Chicago under namnet Bella, och till slut som Belle på den ökända gården i La Porte där man senare skulle gräva upp kvarlevor från uppemot fyrtio män.

Mycket sällan sägs något rakt ut, och lika sällan förstår man som läsare sig helt på Brynhild/Bella/Belle. Kielland försöker inte överdrivet förklara huvudpersonens drivkrafter eller psykologisera händelseförloppet. Hon låter berättelsen, språket och läsaren reda sig själva. Och jag gillar det.