En kärleksförklaring till Nordnorge som är både kärv och sinnlig
Kniven i elden
Författare: Ingeborg Arvola
Översättare: Marianne Mattsson
Förlag: Albert Bonniers
Hur står det egentligen till med våra kunskaper om kvänerna, denna nordskandinaviska folkgrupp som så småningom bosatte sig i Nordnorges fjordlandskap? Den norska författaren Ingeborg Arvolas ”Kniven i elden” – i fjol nominerad till Nordiska rådets litteraturpris – är förvisso inte något historieverk, utan en brett anlagd roman som inleds vintern 1859 med ett skidfölje mot norska Finnmarkens fiskerika vatten. Men hennes berättelse bär också drag av litterärt gestaltad folklivsskildring, vilket i viss mån ger läsaren insikter i folkets hårda livsvillkor och traditioner under förrförra seklet.
Romanens huvudfigur, Brita Caisa Seipajærvi, (ett porträtt av Arvolas egen gammel-gammel-gammelmormor), som i de finska hemtrakterna anklagats för hor och utsatts för kyrkotukt inför hela församlingen, ser inte bakåt när hon ”packar ihop framtiden till ett knyte” som hon bär med sig mot de löftesrika fiskebyarna i norr.
”Romanens många dramatiska händelser och sinnliga naturskildringar utgör sammantaget en kärleksförklaring till en gammal utdöd kultur.”
Hon är en av litteraturhistoriens många ”fallna kvinnor”, som på grund av religiösa och sociala normer tvingas ta saken i egna händer och förlita sig på sin egen livslåga och osvikliga förslagenhet. Inget av detta råder det någon som helst brist på hos Brita Caisa, som dessutom är välsignad med en stor dos skönhet, för att inte tala om förmågan att hela både folk och fä. I följet norrut ingår också hennes båda utomäktenskapliga söner, och målet är att hitta en redig fiskare till make som också kan vara en god far till pojkarna.
Romanens många dramatiska händelser och sinnliga naturskildringar utgör sammantaget en kärleksförklaring till en gammal utdöd kultur. Arvola gestaltar det bistra, kalla och slitsamma livet med en lätt överlastad detaljrikedom, som dock varvas med ett halvlyriskt språk och en ångande sensualitet som värmer upp texten ur livsödenas stränga tjäle.
