En roman om svårigheterna att förena moderskap med andra saker i livet
Nattbitchen
Författare: Rachel Yoder
Översättning: Klara Lindell
Förlag: Norstedt
Någonting är fel med den inte längre så nyblivna mamman. Hon misstänker att hon håller på att förvandlas till en hund. Det började med ett nattligt utbrott när den tvåårige sonen vägrade somna om, medan pappan lugnt sov vidare som vanligt. Och nu radas tecknen upp: hon börjar bli luden, får vassare tänder, bättre luktsinne och på ryggslutet växer något som ser ut som en begynnande svans. Hon, själva sinnebilden av en god mor, självutplånande och huslig, som lagt en lovande konstnärskarriär på hyllan och numera har sonen som enda projekt, börjar få konstiga begär. Hon längtar efter att få skälla, visa tänderna, springa naken över en äng och fånga en kanin.
Maken, starkt präglad av det hon kallar ingenjörsjämnmod, är expert på invecklade system. Men han verkar helt oförmögen att ta hand om sin son. Han är bortrest hela veckorna och knappt närvarande när han väl är hemma på helgerna, alltid hängande över sin telefon eller ett viktigt mail.
Maken är i ständig kontakt med omvärlden. Han har ett värde i offentligheten, det han gör märks och kan mätas i pengar. Mamman sitter liksom så många kvinnor före henne isolerad i den privata sfären, ägd av behoven hos ett litet barn. Hon håller på att förgås av monotoni: vakna, frukost, lek, lunch, lek, mellis, lek, middag lek, bad, natta. Om och om igen. Varje kväll är hon så utmattad att hon bara vill sitta och stirra in i en vägg. Men det får hon inte, för barnet vägrar att somna. Och mamman måste anstränga sig för att inte morra.
”Att förneka antingen vår djuriska natur eller vår mänskliga värdighet är ett brott mot livet, skriver Yoder. Mamman är nu både och.”
Första hälften av Yoders bok är en uppvisning i självbehärskning, en kamp mot begären. Mamman unnar sig en ordentlig viftning om dagen. I övrigt är det strikt förbjudet. Men så börjar ett gäng herrelösa hundar besöka mamman. De lockar och pockar, vill ha henne med. Och till slut ger hon med sig. ”En tanke dök upp och försvann sedan lika fort: Du är ett djur.” Transformationen är ett faktum. Mamman släpper taget och blir nattbitchen (bitch betyder ju tik på engelska).
Man kan läsa Yoders bok som en kritik mot den klassiska motsättningen mellan kropp och själ, natur och kultur, arv och miljö. I en slags avsiktsförklaring säger hon att dagens mödrar har blivit kastrerade och sanerade. Vi får inte längre vara kropp, instinkt, begär, hunger, törst och raseri. Nattbitchen representerar dessa undanträngda kroppsliga behov. Hon vaknade när mamman var som mest kropp, när hon födde sin son, något av det mest våldsamma en människa kan uppleva. Och nu när hon är vaken vägrar hon att gå och lägga sig igen. Att förneka antingen vår djuriska natur eller vår mänskliga värdighet är ett brott mot livet, skriver Yoder. Mamman är nu både och.
Yoder beskriver nattbitchen som en kvinna som insett att livet levs bäst genom mystik och metafor, utan förklaring. Så kan man också betrakta hennes bok. Men om man ändå ska ge sig på en förklaring kan man säga att den är en skarp kritik av ett samhällssystem som fortfarande gör det så svårt att förena moderskap med andra aspekter av livet. Och samtidigt en hyllning till människans osminkade sidor.
