En röst för de osynliga arbetarna som sliter ut sig
Alice Dadgostar
"Göra mig förtjänt”
(Albert Bonniers Förlag)
29-åriga Darya verkar helt ha gått på grund. Hon har hoppat av sin ekonomutbildning, gjort slut med sin sambo och glidit ifrån de flesta av sina vänner. Hon möter en främlings blick i spegeln. Vad ska man egentligen göra med sitt liv?
Darya har alltid sett livet som en grop som ska fyllas. Man ska göra sig förtjänt av ett gott liv genom att fylla den med rätt saker: en lång och utförlig akademisk utbildning, statusfyllt jobb och hög inkomst. En rakt igenom praktisk individ fokuserar på att fylla gropen och undviker att söka en högre mening med alltihop. Men Darya kan inte förmå sig själv och tar istället ett vikariat på en förskola.
På förskolan handlar allt om överlevnad. Om att undvika katastrofer, lösa konflikter och arbeta maskinmässigt. Det finns inget utrymme att känna efter, det är när man bromsar in som allt faller. Kör man bara på så tar man sig igenom dagen. Och nästa.
Darya har hela tiden känslan av att de sviker barnen, alla dessa små människor med leende ansikten, pyttesmå händer och tröjor med Disneymotiv som inte kan ta ansvar för sig själva. Föräldrarna är totalt oförmögna att se till kollektivet och utgår från att just deras barn är tillräckligt speciellt för att vara undantaget. Den som kan komma snorig mitt i en pandemi. Den vars lovlapp aldrig lämnas in i tid trots att det gör det omöjligt för personalen att bemanna.
”Förskolepersonalen jobbar hårt men har ingenting för det. De får inte ens en ny tvättmaskin när den gamla går sönder utan får tvätta nerbajsade madrasskydd för hand.”Cecilia Köljing
Detta är i allra högsta grad en politisk bok. Darya muttrar om överklassföräldrar som röstar med plånboken och sedan skyller på personalen när välfärden kollapsar. Hon gör verbala utspel mot sina ultraliberala kursare på handelshögskolan som tror alla kan få vad de vill bara de jobbar hårt. Förskolepersonalen jobbar hårt men har ingenting för det. De får inte ens en ny tvättmaskin när den gamla går sönder utan får tvätta nerbajsade madrasskydd för hand.
Men det är också en skildring av kampen för att hitta sin plats i livet. Darya hittar något värdefullt i kaoset på förskolan. När barnen berättar om henne för sina föräldrar är det som att hon för första gången får en bekräftelse på att hon verkligen existerar. Det finns plötsligt något materiellt i Daryas i övrigt flytande tillvaro med oklara framtidsplaner, andrahandskontrakt och osäkra anställning.
Alice Dadgostars roman handlar också om klass. Hon tecknar en bild av pandemins verkligheten som går bortom medelklassens dråpliga Zoom-fadäser eller permitteringar. Den som döljer sig bakom föräldrars gnäll om att behöva stanna hemma med ”friska” barn. Här finns personer som Darya som sliter ut sig för att försöka överbrygga resursbrist och sjukskrivningar. Och i sin bok ger Dadgostar dem en röst.
