Engagerande om en dramatisk period i det tidiga Europa
Lotta Persdotter
”Månen är solens syster”
(Blue Publishing)
Selene var syster till Helios. Månen till solen. Tvillingarna Kleopatra Selene och Alexander Helios, antika kändisbarn till det ptolemaiska Egyptens drottning Kleopatra VII och den vittberömde romerske fältherren och politikern Marcus Antonius.
Efter en hopplös strid i Alexandria mot den förre triumvirat-bundsförvanten Octavianus (blivande kejsar Augustus), valde föräldrarna att ta livet av sig (giftorm och svärd). Syskonen togs till fånga och fördes av segraren till Rom, där de som ett slags gisslanbarn på Palatinen togs om hand av Augustus syster Octavia, tillika sin fars före detta hustru.
Ja, antikens historia är i sanning blodig och dramatisk, inte mindre så i nordostskånska Lotta Persdotters ”Månen är solens syster”, hennes andra historiska roman efter ”Magdalena – Yeshuas ljus” härom året.
”Ja, antikens historia är i sanning blodig och dramatisk, inte mindre så i nordostskånska Lotta Persdotters ”Månen är solens syster”.”Martin Lagerholm
Medan Kleopatra Selenes vidare öden och äventyr är relativt väldokumenterade i historieskrivningen – hon blir sedermera drottning av Mauretania i östra Nordafrika – försvinner spåren efter brodern Helios redan i Rom. Detta faktum utgör samtidigt en guldgruva för författaren, som därmed kan ta sig större friheter i den fortsatta skildringen.
Efter romanens första del, som huvudsakligen beskriver systerns upplevelser och erfarenheter, diktar Persdotter mer eller mindre ur egen fatabur ihop broderns existentiella jakt på mening och åtaganden i livet. Så utvecklar sig en spännande utvecklingsroman om hur två småningom återförenade syskon tillsammans reser sig ur askan och drömmer om att ärerädda sina smutskastade föräldrar och att stärka sin egyptiska identitet.
Det vimlar förstås av skön- och populärlitteratur om den närmast mytifierade Kleopatra – från Shakespeare till Asterix – men det har också skrivits en handfull romaner om just Selene och Helios, av bland andra amerikanskan Michelle Moran.
Persdotter torde hur som helst stå sig väl i konkurrensen, inte minst som en följd av att hon lugnt och metodiskt vecklar ut den psykologiska persongestaltningen och sitt minst sagt omfattande material, som vad jag kan bedöma utgör en historiskt plausibel återgivning av det historiska händelseförloppet efter tvillingarnas berömda föräldrars död.
Författaren hör inte till den skara diktare i den moderna europeiska litteraturen som främst utnyttjat det historiska stoffet i allegoriskt syfte, som speglingar av mer brännande aktuella fenomen och händelser i samtiden (som exempelvis Albert Camus tyranndrama ”Caligula” eller Pär Lagerkvists ”Dvärgen”, båda från 1944), i vilka man underförstått låtit den historiska miljön referera till rådande politiska omständigheter: kriget, Hitler, nazismen.
Nej, för en sådan metod är Persdotter alltför intresserad av den egyptisk-romerska historiens tilldragelser som sådana, varför hon snarare låter sig skrivas in i en, säg, Sigrid Undsets eller Mika Waltaris historiska romantradition. Här smittar det raka och realistiska berättandet, de måleriska och sinnliga tidsskildringarna, och inte minst innerligheten i den litterära framställningen av sig också på läsningen.
”Persdotter låter sig snarast skrivas in i en, säg, Sigrid Undsets eller Mika Waltaris historiska romantradition.”Martin Lagerholm
Men det vore i sammanhanget förklenande att reducera ”Månen är solens syster” till ett slags ”fiktionaliserad historieskrivning”, en genre som inte sällan utmärks av en trist kombination av klumpiga faktaanhopningar, platt miljöskildring och krystade dialoger.
Allt detta kommer på skam hos Persdotter, som är en säker stilist med bra driv i berättandet, och som lyckas väl med att överföra sina uppenbara kunskaper i ämnet till en väldisponerad roman om en lika dramatisk som vital period i Europas tidiga historia.
