Erik Lindman Matas ”Liten lek” är diktsamling man skulle kunna dansa

Utmaningen med bok nummer två blir då hur språket och originaliteten ska kunna fungera utan ett lika stenhårt ämne. Det visar sig gå utmärkt. Nya boken, ”Liten lek”, handlar faktiskt om ungefär samma saker som ”Pur”, men vidareutvecklade: hur kroppen rör sig genom förgängligheten och tiden, ner på partikelnivå, i detaljernas dansande mönster, med människolivet som ett dammkorn i en solstrimma.

Det kan låta abstrakt, och Lindman Mata räds verkligen inte abstraktioner, men han har en alldeles egen metod för att göra dem konkreta. Det är länge sen jag läste en så fysisk diktsamling. Efter ett tag börjar jag rentav uppleva den som tredimensionell.

Materia, tid och liv vrids och förvandlas, även miljöer och platser lever och andas, inte minst genom Erik Lindman Matas förmåga att skapa ljudbilder och göra dikten musikalisk. Han är utbildad inom komposition, och det märks: ”Inte riktigt/ kalla det storm, men blåst så : grenar TJOCKA som underarmar BÖLJAR i det (popplar trummar!)”

Den sinnliga upplevelsen förstärks av ett slags centrifugalkraft, en spiralrörelse inåt mot det minsta i materien, en ständigt pågående omstöpning, som i gestaltningen av världen/ poesin som en lerklump: ”men underström uppstår på 1 ställe, jag menar : en bild av ett barn som/ sitter med 1 klump lera & trycker & trycker & trycker ut olika former ur/ samma lilla klump & tänk då jättemånga barn”.

Eller som när han beskriver vardagliga skeenden som ett slags ritualer: ”vi var på en liten ö bodde i en stuga där –/ allt var liksom en ritual/ som 1 enda stor gråtande ritual/ som koreografi tänker jag”.

Det är en rörelsens poesi, och i rörelsens virvel bildas också ljud; kropparna börjar dansa till musiken i bakgrunden. Man kan se ”Liten lek” som ett koreografiskt notationssystem, som att man skulle kunna dansa denna bok. Och i undertexten finns ledtrådarna till musiken man måste skapa själv. Det handlar om att HÖRA rörelse, den egna kroppens rörelse i det lilla (därav titeln, kanske), blodet som susar, saltkristaller mot huden, mot andras kroppar, materiens sång. Då är vi inne på synestesi, alltså sammankopplade sinnen. Här finns nyckeln till Lindman Matas förmåga att göra dikten tredimensionell.

Men intrycken är inte enbart vackra. Materien gnisslar, livet kärvar. När volymen skruvas upp blir det avsiktligt oprecist. Kompositionen innehåller även ett förfulande, skavanker som klampandet (”Det är sakerna som svämmar över”), gormandet (”att vråla klumpigt”) och vacklandet (”orkar inte / ut i det stora hjälplösa”).

Precis som i förra boken åtföljs dikterna av foton. Det är miljöer, rum, sovande människor, ljusglimtar i möblerade hörn. Det vilar något tarkovskijskt över bilderna, en sorgsen overklighet, trots eller kanske på grund av den hyperverkliga och samtidigt slumpmässigt riktade blicken bakom kameran.

”Liten lek” kan också läsas som ett slags skapelseberättelse, med utgångspunkt från inledningens spädbarn i förälderns armar, om hur närvaron i verkligheten tar form och om hur man håller sig kvar i världen. Erik Lindman Mata vet ovanligt mycket om livets melankoliska dödstoner, och med sitt säregna språk lyckas han också få dem att sjunga.