GDPR Illustration

Ta del av våra användarvillkor

Med dataskyddsförordningen GDPR (General Data Protection Regulation) har vi uppdaterat våra användarvillkor så att det framgår vilka uppgifter vi samlar in från dig – och vad vi använder dem till. När du besöker våra webbplatser och appar samlar vi in uppgifter från dig för att förbättra din användarupplevelse. Det inkluderar även vilka annonser vi visar för dig.

Ett kammarspel av kött, blod och nerv

YA:s recensent Henric Tiselius har sett Lars Noréns ”Son fader moder” på Malmö stadsteater och han noterar cynism och en smula sentimentalitet, men också ett stort utrymme för skådespelarna att briljera.
Teater • Publicerad 24 oktober 2021 • Uppdaterad 25 oktober 2021
Lars Noréns Son fader Moder, aktuell på Malmö Stadsteater.
Lars Noréns Son fader Moder, aktuell på Malmö Stadsteater.

Lars Norén, en ikon redan före sin död — efteråt än mer ikoniserad. För ett par veckor sedan såldes de på Bukowskis, dramatikerns svarta skinnjacka, cykeln och förstås skrivmaskinen. De laddade objekten avyttrade redan innan liket kallnat.

Norén, mannen som, likt Bergman och Strindberg, har gett upphov till ett eget adjektiv bör aldrig reduceras till en designikon — därför känns det välgörande att så snart få se hans ”Son fader moder” blomma ut på Malmös Stadsteater.

Naturligtvis blir den första urpremiären av en Norénpjäs efter hans död, som 76-åring, också något ikoniskt. När Noréns dramatik nu är tillbaka i Malmö, där hans klassiska uppsättningar med bland andra Göran Stangertz gjordes på 80-talet, flockas premiärlejonen.

Men så fort vi satt oss där i salongen kan vi glömma utanpåverket, för det här är kött och blod och nerv. Vår störste dramatiker sedan Strindberg bjuder dramatik i all sin enkelhet. Ett kammarspel på en timme och tio minuter där texten är som musik, skådespelarna en stråkkvartett. Upprepanden, nonsensrepliker som går i och ur varandra, tomma ord och idiom som laddas, klyschor som interfolieras med världsdramatikens repliker.

I ”Son fader moder” doftar det dialogerna från Strindberg, ångestrytmerna från Beckett och stringensen från lärjungen Fosse. Och då och då, men lite stillsammare, det norénska självt, cynismens repliker. De flätar fram berättelsen mellan det som har hänt, det som kanske har hänt och lögnerna som ska rädda familjens (och våra) eftermälen. Eller som Fadern säger: ”Tur är väl det att man glömmer.”

En familjesonatin, med reminiscenser från Noréns egen barndom i Genarp. Varför blev inte allt som det skulle?

Fadern (Dag Malmberg), en mycket ensam åldrande man, som får besök av sonen (Lars Bringås). Runt dem cirkulerar modern, kvinnan och pojken. Som minnen? Varför plockar mamman ännu upp efter sin familj? Vem har sålt sonens böcker? Varför är det så mörkt?

Frågorna kring minnen, åldrande, aska och död, som Norén allt oftare utmanade med i sina pjäser (likt de eftertänksamma ensembleföreställningarna ”Stilla liv” och ”Andante” på Dramaten) känns än mer självklara i detta lilla kammarspel.

Lars Noréns texter är inte de som kryper in under huden känslomässigt, de skapar snarare avstånd som en välpolerad zinkbänk. Bråddjupa cynismer kan avslöja oss utan att vi berörs på djupet. Men ju närmare livets slut författaren kom, desto oftare fanns det ett litet drag av skröplig sentimentalitet. Trots detta ligger texten helt öppen och ger skådespelarna alla möjligheter som vore det ett övningsstycke. Vilket även ger publiken ett slags befriande öppenhet och delaktighet.

Som regissör gav Lars Norén allt större plats åt skådespelaren. Det gör också regissör Martin Rosengardten tacknämligt här. Allt finns på den lilla kvadraten. Inget göms, inget är spektakulärt. Det är text och det är skådespeleri. Befriande enkelt.

Och i slutänden är det helt och hållet Dag Malmbergs föreställning. Han står som den förvirrade fadern i absolut centrum, och han gör det med en strålande lågmäld nervighet.

Lars Noréns Son fader Moder, aktuell på Malmö Stadsteater.
Lars Noréns Son fader Moder, aktuell på Malmö Stadsteater.
Foto: Michiel Hendryckx
”I ”Son fader moder” doftar det dialogerna från Strindberg, ångestrytmerna från Beckett och stringensen från lärjungen Fosse.”
Henric Tiselius, recensent
Teaterrecension

SON FADER MODER

SON FADER MODER

Var: Malmö Stadsteater, Intiman

Med: Dag Malmberg, Lars Bringås, Katarina Lundgren-Hugg, Susanne Karlsson, Vincent Book.

Regi, scenografi, musik: Martin Rosengardten.

Kostym: Matilda Hyttsten.

Mask: Åsa Trulsson.

Ljus: Mira Svanberg.

Koreografi: Ossi Niskala.

Premiär: 23 oktober 2021.

Henric TiseliusSkicka e-post
Detta är en recension i Kristianstadsbladet. En recension är en kritikers bedömning av ett konstnärligt verk.
Välkommen att kommentera

Välkommen att kommentera! Tänk på att hålla dig till ämnet och diskutera i god ton. Visa respekt för andra skribenter och berörda personer i artikeln. Kristianstadsbladet och Ifrågasätt förbehåller oss rätten att ta bort kommentarer vi bedömer som olämpliga.