Fakta: Henning Mankell och Kurt Wallander
Kurt Wallander har genom de här, förhållandevis få, böckerna blivit en oerhört stark karaktär. En karaktär där drag kan spåras redan i en av Mankells tidiga böcker som heter "Fångvårdskolonin som försvann" och handlar om en polis som på sin ålders höst återvänder till en nedlagd fångvårdskoloni nånstans i Bergslagen.
När debuten med Wallander kom i "Mördare utan ansikte" blev jag, som så många andra, fascinerad av boken. Inte minst på grund av den sydskånska miljön. Jag har själv mina rötter i Skurups kommun där händelserna utspelar sig. Cyklade som ung till Mossbystrand och badade, umgicks med lantbrukarsöner och döttrar och känner trakten och dess särdrag.
Kanske är också debuten Mankells allra bästa Wallanderbok. Han skriver om ett ämne, ett lika menings- som besinningslöst mord på ett åldrande par, som berör och upprör till den grad att flyktingfientligheten leder till mord också på en oskyldig somalier.
Den bok jag själv håller högst i Wallanderserien är trots allt "Villospår", om en ung seriemördare. Boken har en oerhört stark inledning med en ung kvinna som bränner sig själv till döds i en rapsåker.
Den bok du inte behöver läsa om du ska ta dig igenom Wallanderserien är "Brandvägg", som handlar om digitala bedrägerier där varken Mankell eller Wallander riktigt behärskar den nya tekniken. Jag är ingen dataingenjör men det som händer känns inte helt rätt.
De andra böckerna rekommenderar jag med gott samvete.
"Mördare utan ansikte" (1991)
"Hundarna i Riga" (1992)
"Den vita lejoninnan" (1993)
"Mannen som log" (1994)
"Villospår" (1995)
"Den femte kvinnan" (1996)
"Steget efter" (1997)
"Brandvägg" (1998)
"Pyramiden" (1999)
"Innan frosten" (2002)
"Den orolige mannen" (2009)
Jag hatar besserwissrande felfinnare, men sitter ändå där titt som tätt själv såsom en stenkastare i ett bräckligt växthus. Och det finns några petitesser i Mankells bok som jag höjer på ögonbrynen över.
Han skriver själv i ett efterord om författarens rätt att blanda fiktion med dokumentation. Så rätt så rätt.
Men:
Wallander studerar kartan för att se var Markaryd ligger, bara det faktum att en Ystadpolis behöver karta för att hitta till Markaryd känns fel, men värre blir det när han sedan, trots kartstudierna, kör dit via Älmhult. En omväg på åtminstone fyra-fem mil.
Väl i Markaryd möter han en gammal servitris som bland annat arbetat på Nobelmiddagar och minns hur hon serverade Ernest Hemingway. Ganska notabelt att inte Wallander då tvivlar på den gamla damens minne eftersom Hemingway ju aldrig kom till Nobelfestligheterna eftersom han återhämtade sig efter en svår brännskada och inte kunde delta.
