Familjelycka

Johan T Karlsson har haft sina perioder. För inte allt för länge sedan gick han helt in för rock'a'billy, därefter var det, som han säger, "gammal, gammal svart musik" som gällde, ja, han till och med klädde sig enligt den svarta musikens kod. Efter det hoppade han rakt in i technons värld.Ser man bakåt till uppväxtens Hässleholm var det samma där, rastlöst bytte han från att spela Oasis-pop, till att bli trummis i ett hårdrockband via en tid som hiphopmedlem. Men nu då? Efter sitt hyllade debutalbum under artistnamnet Familjen, som förband till Kent och mängder av egna konserter, har han hittat rätt nu?

- Ja, jag tror det, det känns så. Familjen är en blandning av allt detta jag sysslat med och influerats av. Dansmusik och popsånger, medan mina sångmelodier är mer bluesiga. Just nu har jag börjat ta upp den musik som spelades när jag var liten och gick på disco i Hässleholm. DJ Timo på Björksäter var mycket coolare än vad vi tyckte då. Han spelade ju alla hitsen. Riktiga anthems.

Är du så gammal att du redan börjar se tillbaka på den gamla goda tiden?

- Fan, jag är ju 32! Men då, i Hässleholm, kom ju tidig house, acid och all schysst dansmusik. Nu har jag svårare för det nya som kommer. Jag och Tilliander har blivit mer kräsna med åren, lyssnar nästan uteslutande på musik från hösten 1988 till våren 1991. Vi har blivit som Waldorf och Statler, du vet, gubbarna på balkongen i "Mupparna", som dömer ut allting med orden "This is rubbish". Det är samma med oss, vi lyssnar och tittar på allt nytt med en lång tratt, och tycker allt låter skit.

Tilliander heter Andreasi förnamn, och var den som allra först slog igenom av elektronikagänget från Markan i Hässleholm. Föregångaren. Eller isbrytaren, som Johan T Karlsson kallar honom. Själv var Karlsson en av dem som följde i den öppna fåran efter Tilliander, och som i dag har tagit över platsen i scenljuset. Tilliander är också med på scen, men rattar på maskinerna mer i bakgrunde.

- Vi skojar om det, säger Johan T Karlsson. "På min tid, när jag hade en karriär", kan Tilliander säga, och lägga till att jag är snäll som håller liv i han.

De två har blivit ett radarpar. De var grannar hemma i Hässleholm. Alltså, replokalsgrannar på Markan, som kom att bli ett andra hem för de unga elektronikavännerna. I intervjuer återkommer Johan T Karlsson ofta till den här tiden, och som en hyllning skrev han ett nytt intro till årets Siesta-spelning, som han numera också inleder varje konsert med och som även blir ett spår på nästa cd; "It began in Hässleholm".

- Det är en parafras till Chemical Brothers "It began in Africa", säger han och skrattar.

Namn nämns,som förebilder och inspirationskällor. Johan T Karlsson älskar musik, och försöker pumpa in all kärlek och energi i det han gör. Bra musik får folk att vilja gå på party, är hans åsikt. Och själv föredrar han känsla och lust framför dyr och finslipad teknik. Det var så det började, och det är just det han vill utveckla.

- Sista spåret på min skiva spelade jag in på Markan. Mitt tåg skulle gå om 20 minuter, farsan skulle komma om fem. Det hinner jag, tänkte jag. Det blev en enda tagning. Jag kan fortfarande tycka att där finns en del missar, men samtidigt, vad fan... det funkar. Jag tycker om att lämna lite grejer ofärdiga. Det är en skön känsla att kunna acceptera det som jag först är tveksam till. Neil Young var inne på samma sak i en intervju, och han babblade på om indianer.

Indianer?

- Ja, hur dom med flit undvek att göra sina handgjorda mattor helt perfekta. De ville inte vara ohövliga mot sina gudar genom att inte visa sig för duktiga. Nu är jag ju inte speciellt troende, men jag tyckte det lät väldigt fint.

Du kanske har andra gudar?

- Som Daft Punk och Kraftwerk. Det är kanske därför jag tycker om att hålla det enkelt, jag vill inte ställa dem i skuggan (skratt). Jag tycker det är coolare när det är space. De få saker som är kvar känns då desto mer.

Material till nästa skiva,planerad till våren, hoppas han få tid att skriva efter de två kommande turnéerna. Australien och Island. Redan nu känner han att allt intensiva spelande efter debutskivan har börjat slita, men säger också att hans sångteknik har ändrats under resans gång. Sjunger mer kraftfullt nu. Kanske tar han med sig det in i studion.

- Jag är ju helt oskolad i sång, kan inte läsa noter och har fortfarande svårt att skilja ut tangenterna på pianot. Speciellt G är jag osäker på, och "Det snurrar i min skalle" går just i tonarten G.

Sången är en viktig del i framgången, och texterna är det Johan T Karlsson ägnar mest tid åt. Först sätter han musiken, därefter letar han efter rätt ord. Vill hålla det vardagligt, inte konstlat. Som folk pratar. Eller sms:ar.

- Det är kul att vara samtida och använda talspråk. Istället för "tycker om dig" kan jag skriva "du är mitt bästa". Eller att leka med T9-ord. Om du ska skriva "jag saknar dig" kommer "jag räknar dig" före. Sådant är kul. Eller "hästkista". Det har ju blivit ett begrepp i Stockholm. Du sätter upp mig på hästkistan. Folk orkar inte längre ändra till rätt ord, det funkar ju ändå.

Jag frågar. Vadå hästkista? Gästlista, blir förklaringen, och på tåget hem från Stockholm provar jag. Skriver gästlista i mobilen. Ser ordet hästkista växa fram. Nu finns ordet med i Familjens lekrum, och kanske blir det en låttitel framöver.

- Jag har säkert gjort femton intervjuer inför turnén i Australien, och flera frågar om jag inte överväger att börja sjunga på engelska. Det kommer aldrig att ske. Jag kan använda betydligt fler nyanser i svenskan. Ibland kör jag mellansnacken på engelska, ibland blandar jag.

Så har Familjen blivit en världsambassadör för göingeskånskan. Senast i London i helgen som gick. Ja, där var det så många svenskar på ena spelningen att han körde allt på svenska. Som att spela hemma i Hässleholm, säger han.

- Det var bra spelningar, men annars har jag svårt för London. Det är för stort och för skabbigt. Och så får man nästan inget i gage. Jag och Tilliander snackade om det. Hur kan det komma sig att landet som har den bästa humorn och den bästa musiken, har en sådan dryg och jobbig attityd. Det är också därför brittiska musiker älskar att spela i Skandinavien. Här möts de av ett leende, inte av två fingrar i luften.

Johan T Karlsson är hemmakär. Efter spelningar går han sällan på efterfest, slappar hellre på hotellet. Och även om Hässleholm alltid kommer att vara hem, så är Stockholm sedan några år tillbaka hemma.

Till en början hatade han staden. Kände ingen. Nu trivs han, har flickvän, hamnar på hästkistor och tycker att staden har "lagom size". Och det är här musikbranschen finns. Då är det inte konstigt att det också är här som årets Kultur- och Nöjespristagare har hittat sig en ny familj.

Elva snabba:

Grammisgala: Varför inte.

Lars Norén: Känner inte till honom så bra.

Alliansen: Samma där. Känner till dem för dåligt.

Siesta: Skånes finaste festival. Värd allt beröm och all uppmärksamhet.

Barack Obama: Jag vet inte. Jag har ingen tv, och det känns som om jag inte hört en nyhet på ett år.

Malmö FF: Bra lag. När jag spelade på Malmöfestivalen kom det blå rök från publiken. Men jag är ingen större fotbollsfan, inte som min familj. Fast dom håller på Helsingborg.

Idol: Det är otäckt. Borde förbjudas.

Pirate Bay: Har ingen åsikt.

Finjasjön: Fin. Om inte algerna blommar.

Charter: Har aldrig åkt på charter. Älskar däremot Österlen, fast när jag är ledig är jag helst hemma.

Kärnfamilj: Fantastiskt. Förmodar att jag är uppväxt i en kärnfamilj, och vi älskar varandra fortfarande.