Färgstark kejsare kläs av

Och när klockan på skärmen väl tickat ner till exakt klockan 16 är det dags för... försnack. Lite som Vinterstudion, med mys och framåtblickande förväntningar innan själva dramat. Tre av skådespelarna har tagits plats i teaterstudion och det blir både trevligt och informativt. Dessutom inkluderas vi i publiken genom att logga in på en webbsida och berätta vad vi heter och var vi är. Så trots att vi inte är där är vi där.

Visst, jag hade mycket hellre suttit i salongen med folk runtomkring än ensam i vardagsrummet framför min datorskärm, men ändå, fast att själva föreställningen är förinspelad infinner sig en viss livekänsla.

När väl själva pjäsen ”Kejsarens nya kläder” gör entré är det just genom en entré och det med fart, fläkt och färg. Scenografin och kläderna är lysande färgstarka och när väl spelet och dialogerna sätter igång är det samma där – all-in. Högljutt och överdrivet.

Kejsaren (Erik Olsson) är en modeälskande härskare som vill vara i tiden och när han gör sin catwalksliknande entré vill han plötsligt få hjälp med en detalj för att skapa ett fulländat utseende. Och alla i hovet spelar med.

Det visar sig rätt snart att hans tvära säkerhet i själva verket är osäkerhet och rädsla, vilket också är så han styr sitt rike. Att härska genom nyckfulla plötsliga beslut skapar han lojalitet hos sina närmsta och rädsla hos folket. För genom att vem som helst kan drabbas påverkas alla.

När kejsaren nås av beskedet att en kejsarinna från ett annat rike ska komma på besök bestämmer han sig för att få nya kläder sydda på en halv dag. Omöjligt, säger hans skräddare som får sparken. Räddningen uppenbarar sig när två andra skräddare förblindar honom genom sina tvärsäkra löften. Fast betalt vill de ha, rejält med pengar.

Det är en sagolik saga med fötterna i verkligheten som HC Andersen skrev och trots att den snart är 200 år gammal känns den inte minst aktuell i vår tid där politiska ledare lite här och var i världen styr genom plötsliga utbrott eller löften. I fokus står deras egen självupptagenhet och själva makten, definitivt inte en hållbar långsiktighet som gynnar alla.

”Kejsarens nya kläder” i stadsteaterns version står stadigt på egna ben och vad gäller det höga tempot behålls det pjäsen igenom. Det är lekfullt, galet och skrikigt. Spelet är bra, tätt och intensivt, med den oerhört flexibla flexibilitetsministern (Arina Katchinskaia) som allra roligast. Trots att hon får sparken ett tiotal gånger tappar hon aldrig sin positiva inställning utan tar utan tvekan sig an det nya uppdraget. (Men måste en matminister prata italiano?)

Efterhand växer sig dock min längtan stark efter variation och fler tonlägen, det hade gett dramat större spänning och dynamik. Nu upplever jag tokeriet i vissa scener mest som upprepning, vilket det egentligen inte är.

Variationen finns främst när hovet besöker de två bluff-skräddarnas verkstad, som genom en lika säker som elegant attityd ger en känsla av stilig modernitet. Fast det i själva verket är luftslott de bygger.

Tekniken fungerar utmärkt i denna snygga, men också rätt så enkla, produktion. Främst är det helbild och närbild, endast undantagsvis delas skärmen av fler än en scen. Och varför inte låta barnen själva få vara med i scenen där den nakna sanningen om kejsaren och kejsarinnan avslöjas? Det hade tydligt visat vem som är framtidens hopp.