Fascinerande filosofisk feelbad som ger dåligt samvete

Det betyder att man inte är så bra på att föreställa sig andra varelsers inre liv. Svårt med inlevelse av den normala typen. Inte så att man inte har känslor, man kan tvärtom besitta en finkalibrerad känslighet och ett sinne för detaljer och nyanser, men man kanske inte dväljs i efterskottsgrubbel över mellanmänskliga misslyckanden.

Det sistnämnda gäller i och för sig psykopater också, så egenskapen är väl inte helhjärtat positiv.

Cecilia Sjöholm är professor i estetik, hennes nya bok heter ”Utan samvete?” och det är den som till och med kan försätta en sådan som mig i svartsynt självtvivel.

Sjöholm skriver att vi lever i en tid där samvetet är avskaffat, åtminstone det samvete som är en ”inre bestraffning, av oss själva, mot oss själva”. Hon hänvisar till Michel de Montaigne, som redan på 1580-talet skrev om samvetet som en inre strid som gör oss starka och är ett bevis på att vi kan tänka själva och inte behöver följa kyrkan eller kungen.

Nuförtiden, menar Sjöholm, är denna inre kraftmätning på dekis. Vi vill inte bråka med oss själva, vi vill ha inre frid och harmoni. Detta går hand i hand med det globala tillväxtmaskineriet, som inte har tid med tjafs. Ingen tid för tvivel. Inre frid går hand i hand med snabbt beslutsfattande och är mer effektivt än segdragna grubblerier – om vi inte riskerar retroaktiv självbestraffning finns det ingen anledning att tveka. Det är väl ingen nyhet att självhjälpsindustrin och psykopatkapitalismen hör ihop. Sluta gnäll över dåliga arbetsvillkor och gå på kurs i mindfulness istället!

Samtidigt finns det en motrörelse av alldeles för mycket samvete: klimataktivismen och woke-kulturen, som Sjöholm beskriver initierat om än enligt henne själv något förenklat, som en generationsfråga. ”Den som är woke hävdar ett oändligt antal intressen som alla är lika behjärtansvärda och angelägna, och därmed också svåra att leva upp till. Kraven är så mångstämmiga och högröstade att de tycks omöjliga att tillfredsställa.”

Alltså det där ständiga tjatet om klimatångest, trygga rum och vem som är mest offer. Nej, ursäkta, nu var jag ironisk, plump dessutom, och det kan upplevas som sårande.

Men att woke-kulturen inte hanterar ironi, det vill säga man kan bli deplattformerad om man driver med/kränker minoriteter, är inte bara bortskämt beteende från ett gäng snöflingor. Sjöholm får mig faktiskt att förstå dynamiken: Att ironisera över en stereotyp (typ driva med emosjälvskadeautister med obegriplig könstillhörighet) bidrar samtidigt till att reproducera stereotypen. Fråga judarna. Sjöholm går igenom filosofihistorien från de gamla grekerna till Slavoj Zizek. Hon stannar länge vid Shakespeare och Thomas Hobbes, och uppehåller sig särskilt vid efterkrigstidens tänkare, bland annat Arendt och Adorno, som försökte förstå hur mänsklighet är möjlig efter Förintelsen.

Hur som helst ger vissa av samtidens politiska strömningar upphov till en massiv samvetsstress. Man har inte längre enbart ansvar för sin egen flock eller familj, en närmast evolutionär egenskap hos samvetet, utan för typ hela världen.

Det finns till och med hormoner för sammanhållning, bland annat oxytocin, och inom den filosofiska inriktningen bioetik grubblar man över hur detta hormon och andra ”moraldroger” ska kunna distribueras till människosläktet på konstgjord väg så att vi alla blir mer demokratiskt sinnade. Problemet är bara hur det ska göras. I dricksvattnet i smyg? Tvångsvaccinering? Men det går ju emot alla former av demokrati.

En omöjlig ekvation, alltså. Enda sättet att uppnå samtidens ideal – harmoni utan inre strid – verkar vara att tränga bort samvetskvalen. Jag kanske inte är originell i min brist på skuld- och skamkänslor, bara en produkt av min tid. Och i de fall där jag trots allt känner dåligt samvete, till exempel i förhållande till mina barn och djur, finns det inte heller någon lindring. Sjöholm avslutar sin bok med att skriva om skapelsens krona av samvetsgrubblerier, nämligen moderskapet.

Själv har jag alltid hanterat ångesten över att vara en dålig morsa med det självförlåtande argumentet att jag gör så gott jag kan. Det lättar verkligen pressen att se sig själv som en tillräckligt god mor. Men det duger inte åt Sjöholm, för då håller man på med rationalisering, det vill säga bygger förklaringsmodeller i efterhand för att staga upp sin moraliska slapphet. Men vad är INTE rationalisering? Måste man lida storskaligt av ett ständigt bråkande samvete för att duga som människa? Och i så fall – ska man, som jag, ha dåligt samvete för att man INTE har dåligt samvete? Hur man än vänder sig har man rumpan bak. Men det är å andra sidan så det brukar kännas att läsa filosofiska texter: på en och samma gång inspirerande och frustrerande. Och möjligen finns det åtminstone en utväg, även om den känns trång: den dåliga modern som revolutionär kraft. Sjöholm sätter sitt hopp till utbrytarna, till exempel Rachel Cusk, som skrivit om sitt bristande moderskap, och Corinne Maier, som låg bakom diskussionen om att ångra sina barn. Inte så upplyftande, kanske. Så om jag ska jag sammanfatta Sjöholms bok med en etikett så får det bli fascinerande filosofisk feelbad.