Filmen blev en ursäkt att komma nära mamma

För de allra flesta är Charlotte Gainsbourg känd som skådespelare, bland annat från Lars von Triers filmer. Nu har hon gjort regidebut med en hyllad dokumentärfilm om sin 75-åriga mamma Jane Birkin.

– Men jag känner mig som en bedragare. Jag är egentligen ingen regissör, säger hon när TT möter henne på en takterrass under filmfestivalen i Cannes.

Mamma Jane Birkin är skådespelare och artist, för oss i Sverige nog mest känd för rollen i Antonionis film ”Blow up” och för att hon med maken Serge Gainsbourg sjöng in den kontroversiella, och i många länder censurerade, samlagslåten ”Je táime… moi non plus”. Serge Gainsbourg, som dog 1991, var den franska kulturens enfant terrible. Men en film om honom tänker dottern Charlotte inte göra.

– Nej, det tänker jag inte. Men i filmen besöker vi hans gamla hus i Paris och jag håller på att göra om det till ett museum.

2013 omkom Charlottes halvsyster Kate Barry i en olycka i Paris. Charlotte, som ville fly undan tragedin, tog då med sig sina barn och flyttade till New York, där hon bodde i flera år, och njöt av att kunna gå omkring på gatorna utan att bli igenkänd. Men saknaden efter inte minst modern blev för stor och familjen flyttade hem igen. I den vevan föddes idén om en film.

– Från början visste jag inte riktigt vad jag ville göra. Jag hade det som en ursäkt för att komma henne nära. Jag ville ställa frågor och få svar, men det tyckte hon inte om. När vi hade gjort vår första intervju sade hon ”stopp”.

Två år senare tittade mor och dotter åter på filmmaterialet. Då konstaterade Jane Birkin att det inte var något fel på intervjuerna och tyckte att de gott kunde fortsätta.

– När jag sedan satt i klipprummet kände jag att jag hade en början men att jag inte visste vart det skulle ta vägen. Då sade min klippare ”skaffa en liten kamera, gå ut på egen hand, filma henne utan smink i vardagen”. Jag gjorde det och det fick mig att förstå vad det var för sorts film jag gjorde.

Hon berättar att många tyckte att hon borde ha med klipp på Jane som modern såg ut i 20- och 30-årsåldern.

– Det ville jag undvika. Jag ville göra ett porträtt av henne i dag. Det är en dotter som ser på sin mamma och som vill visa hennes originalitet och hennes anda. Hon var oerhört generös med sin tid och när jag kom tillbaka från New York var jag inte i toppform. Då tog hon hand om mig.