Filmrecension: Deppigt om konstvärldens cynism

2005 snubblar konsthandlare över en tavla vid en auktion i New Orleans. De inser att den slitna Kristusmålningen ruvar på en hemlighet och de ropar hem den för tusen dollar. En konservator gör sedan en sensationell upptäckt: bakom en tafflig restaurering döljer sig "Salvator Mundi", målad av självaste Leonardo da Vinci.

Spola fram till 2017 och samma målning går under klubban för rekordbeloppet 450 miljoner dollar. Köparen visar sig vara en saudisk prins som antagligen agerar bulvan åt Saudiarabiens de facto-diktator, kronprins Mohammed bin Salman.

Sedan blir det ännu konstigare. I stället för att ställas ut i Paris vid det stora Leonardo-jubileet som utlovat försvinner tavlan. Varför, och var den håller hus nu för tiden är lite oklart.

Här nystar den danske dokumentärfilmaren Andreas Koefoed upp den osannolika historien med hjälp av ett gäng initierade intervjupersoner och stämningsbyggande drönaråkningar. Det hela sker kronologiskt och pedagogiskt. Intressant, absolut, men ganska sävligt och inte särskilt rafflande.

Upptäckte man verkligen en äkta Leonardo, eller bygger allt bara på önsketänkande, ekonomiska intressen och mördande reklam? Här får man känslan av det senare. Det är i alla fall de kritiska rösterna som får lägga fram de mest övertygande argumenten i Koefoeds film – även om kvinnan som utförde restaureringen framstår som både kompetent och sympatisk.

Kanske är det omvänt önsketänkande som gör att man hoppas på att allt bara är kejsarens nya kläder. Tanken att det bara är ett sketet loppisfynd som Mohammed bin Salman kör runt på sin miljardyacht är lockande.

Men under resans gång börjar man tvivla på om det spelar någon roll. Oavsett vem som höll i penseln så slutade det att handla om konst för länge sedan. Den här historien handlar mer om storpolitik, skatteflykt, miljardärers fåfänga och om hur medierna ger gratisreklam åt auktionshusen. Eller i bästa fall om turistmål där busslaster av besökare betalar 30 euro för att stanna i 5 sekunder med en selfiepinne.

För den som har följt den här historien tidigare framkommer egentligen inget nytt, men det är ändå en spektakulär – och ganska deppig – berättelse.