Filmrecension: Disney-saga på stort allvar

Efter månader av pandemistrul är det så premiärdags för Disneys spelfilmsversion av "Mulan". Och om man får tro på reaktionerna hittills är det politiskt sprängstoff som vi har att göra med.

I Kina har filmen bombarderats med negativa omdömen och den anklagas för att ha tagit sig alldeles för stora friheter med kinesisk kultur och en älskad gammal folksaga. Samtidigt har Disney kritiserats för att ha spelat in delar av filmen i Xinjiang-provinsen, där den muslimska minoriteten uigurer utsätts för omfattande förtryck, och för att fjäska för kommunistdiktaturen i eftertexterna.

Det kanske säger något om vår tid att en film kan bli så här kontroversiell samtidigt som den jobbar så stenhårt för att vara alla till lags.

För Disneys nyversion säger sig gå varsammare fram med den gamla sagan än vad den animerade filmen från 1998 gjorde. Men på samma gång måste den ju passa in i den nutida stark-tjej-som-står-på-egna-ben-mallen. Resultatet är en film som försöker balansera mellan traditionella värderingar och modern "empowerment" och som tar sig själv på väldigt stort allvar.

Man har städat ut allt vad sångnummer, snubbelhumor och en pratande drake spelad av Eddie Murphy heter. Romantiken är också bortstädad, och den tecknade filmens lätt queera undertoner med den.

Familj, ärlighet och pliktkänsla är såklart fina saker för en filmhjälte att värna om, men utan sång, lite kärlek och några fler skämt blir det en ganska mastig portion moralkaka att tugga i sig i en sittning.

Men okej, om man bortser från geopolitiken och den lite skeva tonträffen är "Mulan" en stabil äventyrsfilm. Yifei Liu bär huvudrollen med både charm och lyskraft, slagsmålen är snygga och välkoreograferade, fotot är förstklassigt, krigsscenerna är maffiga, vyerna över landskap och städer är hisnande vackra. Rollistan är dessutom pepprad med duktiga skådespelare, även om man undrar varför de slösar bort en stjärna som Jet Li på att mest sitta still på en tron.