Filmrecension: Lyckad nyversion av musikalklassiker

Allt är kört på förhand i "West Side story", den förmodligen bästa tragedin som någonsin har utspelats på en musikalscen. Inte bara är kärleken mellan den vite Tony och den puertoricanska Maria dömd att misslyckas, hela området West Side i New York ska gentrifieras.

I en mycket stilig prolog, med rysningsframkallande visslingar och fingerknäppningar, vindlar sig kameran över de gamla arbetarkvarteren som ska ge plats för tjusiga nya byggnader.

Stora rivningskulor har börjat göra sitt. Bland ruinerna och dammet kämpar de två gängen Jets och Sharks ändå om vilka som egentligen är underklassherrarna på den snart bortforslade täppan. Det är tragik i kvadrat.

Det finns väl ingenting värre än "moderniseringar" av klassiker, även om man förstås kan argumentera för att "West Side story" i sig är en uppdatering av Shakespeares "Romeo och Julia". Tack och lov har Spielberg och kompani låtit handlingen fortsätta utspelas i ett 1950-tal där unga kvinnor bär vackra klänningar och tvätten hänger på linor mellan fönster på trånga innergårdar.

Det ger en visuell retrokänsla. Men stoffet, som bakas in i fantastiska nummer, skär ändå rakt igenom decennierna. De vita i Jets har en fördel gentemot den (också) vita polisen och "pojkflickan" Anybodys är nu uttalat trans.

Man måste verkligen ge Steven Spielberg, som på senare tid har producerat en mängd gedigna men småtrista filmer (tänk "Lincoln"), att han verkligen lyckas vitalisera den här historien, som vilar tungt på universella teman.

Det handlar förstås om den eviga, ungdomliga förälskelsen. Men också om ett förödande vi- och dom- tänk. När polisen mobiliserar för att man ska "slippa läsa om dödade pojkar i tidningen" hugger det till i hjärtat på riktigt.

Fotot är genomgående fantastiskt och lyckas vara både storslaget och intimt, för att inte säga kvävande i laddade sekvenser. "Somewhere", den melodramatiska och desperata höjdpunkten, sätts i en ny kontext som smart skänker historien ett extra känslomässigt lager.

Ansel Elgort som Tony är filmens svagaste kort, men det kompenserar Rachel Zegler som Maria för.

Filmens riktiga stjärna är dock Ariana DeBose, vars riviga Anita kammar hem det färgstarka numret "America" med bravur och står för filmens mesta svärta i den ödesmättade finalen.