Filmrecension: Om man behöver brista ut i sång

Eller hur länge det nu är som vi levt i det här konstiga tillståndet av väntan och fruktan. Det börjar kännas suddigt men en sak är säker: det är exakt sådana här tider som eskapismen uppfanns för. Färgglada och trallvänliga historier där inga problem är större än att de kan lösas genom att Meryl Streep brister ut i sång – vad mer kan man begära i mörkaste covid-december?

Ingenting, jag lovar. "The prom" av smarte "Glee"-skaparen Ryan Murphy är ett utmärkt, kul vaccin som botar depp och framkallar en ovan känsla långt inne i magtrakten – är det feel-good-mys? vet knappt längre – som hänger sig kvar oväntat länge.

Historien börjar med ett föräldramöte i en skola i djupaste Indiana. Skolans avslutningsbal riskerar att bli inställd då det visar sig att eleven Emma velat bjuda med sin flickvän, vilket "känns osäkert". Den homofientliga inställningen får viral spridning och engagerar ett gäng floppar till Broadway-stjärnor med Meryl Streep och Nicole Kidman i spetsen, som letar efter något som kan hjälpa dem att få lystern tillbaka.

"Vi är kändisar, vi har makt", resonerar de och tar sina fina liberala värderingar med sig till Indiana för att uppfostra den tröga och skenheliga landsortsbefolkningen, "en lesbian i taget".

De gamla rävarna peppar Emma med gulliga musikal-make-over-råd som "life is no dress rehearsal" (livet är ingen generalrepetition) och "give it some zazz" (musikaliska för: ge järnet och glittra inifrån) för att hon ska våga stå upp för sig själv.

Givetvis visar det sig att Emma inte behöver så mycket hjälp, men däremot har både Meryl Streeps narcissistiska diva och James Cordens sorgsna inre lilla barn en del att reda ut. Tårframkallande scener varvas med knyter-näven-i-luften-och-höjer-en-tonart-utspel, som får en Trump-tweet att kännas subtil.

Driften med kändisarna på pk-turné är tacksam men i grunden är det här en stark och fin hbtq-vänlig stridssång. Ryan Murphy har arbetat med det temat genom hela sin karriär och levererade senast i början av hösten en mindre lyckad variant i den märkliga "Ratched". Nu tar han lyckligtvis nya käcka tag och här kombinerar han "Glee"-charm med old school-musikal och förstås en ensemble på bästa humör. Det är färgglatt, överspelat, Disney-gulligt och lite revolutionärt på samma gång.