Filmrecension: Välspelad men ljummen "Sweat"

I ett köpcentrum i Warszawa droppar svetten från lyckliga kvinnokroppar. På scenen står fitnessprofilen och influeraren Sylwia Zajac som driver på sin entusiastiska flock med glada tillrop och peppande visdomsord om acceptans och självtillit. ”Vi tränar med den kropp vi har – inte den som vi skulle vilja ha”, hojtar hon, och stannar sedan kvar långt efter att träningspasset är slut för att kramas och ta selfies med deltagarna.

Sylwia har 600 000 följare på sociala medier, men hemma i lägenheten väntar bara hunden Jackson och en förtvivlad ensamhet. Följarna avgudar henne men hennes egen mamma har ingen kärlek att ge sin dotter. Det är detta avgrundsgap mellan upphöjelse och utanförskap som Magnus von Horn (”Efterskalv”) utforskar i sin nya film ”Sweat”.

Filmen utspelas under tre dagar i Sylwias liv, då hon på olika sätt försöker (eller tvingas) hitta sätt att bygga broar mellan sina två världar. Det är fint skildrat – skådespelaren Magdalena Kolesnik gör en imponerande insats som den både karismatiska och osäkra huvudpersonen – men också ganska ljummet. Filmen hade vunnit på lite mer dramatik, lite tydligare kontraster mellan ljus och mörker. Till och med när Sylwia får en stalker på halsen så är han mer ömklig än farlig.

Det är ju inte som att den verkliga influerarvärlden saknar drama: 19-åriga youtubers som diagnostiseras med utbrändhet, bloggare som tvingas stänga ner sina konton på grund av näthat, skandaler som briserar och sponsorer som flyr. På ett sätt hedrar det Magnus von Horn att han i stället har valt att göra en lågmäld, eftertänksam film, men samtidigt gör den narrativa sävligheten det svårt att bli riktigt engagerad i Sylwia och hennes kärlekstörst.

Den starkaste känsla som ”Sweat” (och Sylwias energiska fitnesspersona) framkallar hos mig blir i stället är en brinnande längtan tillbaka till att göra armhävningar i grupp. Och det var kanske inte riktigt det som var syftet.