Flera nyanser av mörker
Vad är stenbyggnaden egentligen? Ett konkret fängelse där tortyr äger rum; det hopplöst otillräckliga och tillslutna språket; själva livet; människokroppen med dess murar av vävnad och hud. Det är inget blomstrande inre landskap som möter därinne, utan en hopplöshet så djup att blod är aska och hjärtan färgade av sten.
Erdoğans stil har kallats magisk realism, men här är abstraktionen så fullständig att detta begrepp blir något missvisande. Texten är som en musikalisk komposition, med omtagningar och slingor som går in i varandra, med flerstämmighet och kontrapunktik.
Författarinnan, som på ett rent humanistiskt plan är djupt engagerad i demokratifrågor, har kännedom om förhållanden i Turkiets fängelser, där många intellektuella och skribenter sitter tillfångatagna. Hon har kritiserats för sin brist på konkretion, och visst skulle man kunna vända det emot henne att det är på grund av sin journalistiska verksamhet (där hon skildrat kurdernas situation) och inte på grund av sin romankonst som Erdoğan tvingats lämna landet. "Stenbyggnaden" låter sig bitvis läsas som en lite mer allmängiltig skildring av djup melankoli och total social utstötthet – den problematiserar också, liksom en del förintelselitteratur, vad som egentligen går att skildra med ord, och på så sätt både är och är den inte en anklagelseakt specifikt mot det turkiska (o)rättsväsendet.
Frågan om vilka krav som ska ställas på en författare som verkar i ett odemokratiskt system är aktuell i höst i och med valet av kinesiske Mo Yan som nobelpristagare. Många högljudda röster tillhör personer som inte själva behöver riskera någonting. En annan sak är det förstås med oppositionella kollegor och landsmän som kräver större lojalitet i kampen för yttrandefrihet. Här kan väl i alla fall inte Asli Erdoğan i det stora hela anklagas för att vara bekväm. Själv har hon helt enkelt sagt att hon är intresserad av att försöka fånga den djupt mänskliga aspekten av varje situation. Och det är på sätt och vis ett väldigt vågstycke, det också.
Motivet med utstötthet och isolation går igen från de tidigare romaner av Erdoğan som översatts till svenska, Den mirakulöse mandarinen och Staden i den röda kappan. Men i Stenbyggnaden finns det inte mycket till berättelse att tala om, snarare en knippe motiv som varieras. De är alla tunga av mörker och lidande, men en slags möjlighet till överskridande ges genom inslag från den kristna mytologin: föreställningen om någon som tar på sig andras lidande, och en inversion av Petrus förnekande av Kristus – "Innan dagen har grytt ska du tre gånger ha räckt mig din hand". Så är också den plågades beroende av sin plågoande som den ende som också kan ge lindring något återkommande i skildringar av tortyr.
Jag kan inte bedöma Ulla Lundströms översättning men språket är vackert och precist. Några irriterande stavfel har smugit sig in här och där. Men de förminskar inte tyngden av denna lilla bok.
