Folkkära konstnärer varnade för fascismen

På billigt papper, med kraftfulla konturer i svart och blodrött, visas bilder av en man vars ansikte ersätts av ett hakkors – ett annat ansikte är format till ett skrik. 17 illustrationer i linoleumtryck gavs ut i den grafiska mappen "Humanitet" år 1933 av en grupp unga konstnärer, som en reaktion på nyheten om nazisternas maktövertagande i Tyskland.

– Redan 1933 förstod de vad fascismen skulle innebära, så här starka bilder har man knappt sett i Sverige, varken förr eller senare, säger kuratorn Paulina Sokolow.

Hon kallar initiativet för den första riktiga konstnärliga mobiliseringen i Sverige. Initiativtagarna var en ny typ av konstnärer: självlärda, yrkesmålare och tryckeriarbetare, varav många var fackligt aktiva. Några av dem har kommit att bli Sveriges mest folkkära, bland andra Vera Nilsson, Sven X:et Erixson, Bror Hjorth och Albin Amelin – vars konst nu ställs ut på Sven-Harrys konstmuseum i Stockholm.

– Vi vill visa vad de folkkära svenska konstnärerna gjorde redan innan andra världskriget, de går mot strömmen och visar ett enormt civilkurage, säger museichefen Dragana Kusoffsky Maksimovic, som tillsammans med Paulina Sokolow tog initiativ till utställningen för två år sedan.

Mappen "Humanitet" inspirerade också föreningen Clarté att ge ut tidningen "Mänskligt". Men efter bara två nummer lades tidningen ner – pressen från Nazityskland var stor och distributörerna backade ur, berättar Paulina Sokolow. DN skrev i en syrlig recension av konstverken i "Humanitet": "åtskilliga av dem äro så fräna att det skulle förvåna Namn och nytt om inte tyska legationen kommer att protestera".

– Det var en idéernas kamp som vi ser i dag också, när det tyvärr är en tillbakagång för demokratin. Men det är så fantastiskt att de här konstnärerna har en så stark tro på att konsten kan förändra, säger Paulina Sokolow.

De tillhörde den första generationen som kunde försörja sig på sitt måleri, trots att många kom från enkla förhållanden. Flera av konstnärerna skildrar ett Sverige i förändring, ett land som gick från bruks- till industrisamhälle. Papprets enkla kvalitet i "Humanitet" var också en del av den nya estetiken, enligt Paulina Sokolow.

– Det är gjort med ett billigt material, det är som att de ger ut en bulletin, budskapet måste bara ut.

I måleri, skulptur, teckning och grafik som spänner från 1922 till 1945 visas de fyra konstnärernas konst. Här finns Sven X:et Erixsons skildring av flyktingströmmar med orden "Förbannad vare den som inte förbannar kriget", och Vera Nilssons gestaltning av inbördeskriget i Spanien, med texten "Bofors" i ena hörnet – som en kritik mot att företaget levererade svenska vapen till Spanien.

– Hon gjorde tidigt kopplingen att kriget gynnar några få profitörer, och att om man skulle söka krigets orsaker ska man fråga vilka som tjänar på det.

Vera Nilsson och Sven X:et Erixson brann båda för att konsten skulle nå folket. Bror Hjorth var inte lika tydligt politisk, men träkonstverket "Victoria" kom till med inspiration från en bok av Knut Hamsun, och när Bror Hjorth fick höra att Hamsun hade nazistiska sympatier karvade han bort namnet från trätavlan.

– Det är en politisk handling, fast den inte syns, säger Paulina Sokolow.

Här visas också Bror Hjorths alabasterskulptur "Kärleksgrupp", som blev beslagtagen av polisen, efter att en organiserad nazist hade anmält den som osedlig.

– Man ville ge sig på det fria ordet genom att ge sig på konsten, säger Paulina Sokolow som ser samma tendenser i dag.

När de formulerade idén till utställningen förde SD i Sölvesborg samtidigt diskussioner om vilken konst som var "rätt" att visa offentligt, påpekar hon. Konsten och kulturen är krigets viktigaste fiender, det är ett av museets grundare Sven-Harry Karlssons motton, som Dragana Kusoffsky Maksimovic har på sitt kontor.

– Den här utställningen var viktig när vi planerade den, men den är ännu viktigare i dag, säger hon.