Franzen fångar skickligt in läsarna

Här följer läsaren medelklassfamiljen Lamberts historia från mitten av 1900-talet till millennieskiftet, med allt vad det innebär av träffsäker person- och miljögestaltning och grundlig skärskådning av det amerikanska samhället och dess trauman.

I uppföljaren ”Frihet” nio år senare – också den krönt med epitetet Den stora amerikanska romanen – skildrar ytterligare en liberal medelklassfamiljs liv och skickelse i Mellanvästern, the Berglunds (Franzen har svenskt påbrå), med stora frågor om globalisering och klimathot i fonden.

Och nu är det så dags för nästa samtidsspeglande familjeroman av episka mått (640 sidor i storformat). I ”Vägskäl” heter familjen Hildebrandt. Romanens nutid är juldagarna 1971, och här samlas alla i föräldrahemmet hos den åldrade familjeförsörjaren och pastorn Russ som tröttnat på sitt småborgerliga liv och vill skilja sig från hustrun Marion, som i sin tur bär på en stor hemlighet.

De tre vuxna barnen Clem, Becky och Perry – var och en med sina uppsättningar problem, våndor och anfäktelser – kommer hem för att fira julhelgen tillsammans, och allt riskerar att brisera.

Ur olika perspektiv presenteras de enskilda familjemedlemmarnas olika vägskäl i tillvaron, och den frihet de alla söker hotar att korsa och göra intrång på någon av de andras drömmar och föreställningar om livet. I vanlig ordning presenterar Franzen sitt väldiga stoff i växelvisa skildringar av nutid och det förgångna, och med breda penseldrag tecknar han samtidigt en bild av en politiskt och socialt dramatisk tid i USA:s nutidshistoria, inte minst med fokus på det hos Jonathan Franzen ofta återkommande Vietnamkriget.

Tematiken går visserligen igen från de förra romanerna – medelålderskriser, äktenskapsproblem, generationskonflikter – och visst känns det styckevis som att man redan har läst den här Franzen-romanen.

Men den skrivglade amerikanen är helt enkelt förbannat bra på att (åter igen) fånga in sina läsare, och det är ingen tvekan om att han måste betraktas som ett betydande amerikanskt tidsvittne och outröttlig krönikör. Hans dialoger är fortsatt excellenta och den kvicka humorn och de milt ironiska personporträtten är helt enkelt starkt bidragande orsaker till att man trots allt bläddrar vidare i det långa romanmonstret.

Men när man plötsligt blir varse att ”Vägskäl” blott är första delen i en planerad trilogi (”A Key to All Mythologies”), ja då är det inte utan att man trots allt storknar en smula.