Kompromisslös skådespelarkonst

Vem äger makten? Den socialt högtstående kvinnan eller det uppåtsträvande manliga tjänstehjonet? Om könsförhållandena mellan figurerna hade varit omvända – Jean en ståndsperson och Julie tjänarinna– hade pjäsen aldrig behövt skrivas, även om här funnes material nog till ett antal #Metoo-upprop.

Det fängslande med Strindbergs förtätade drama är att båda parter såväl utövar makt som är offer för omständigheterna, vilket gör att åskådarens sympatier ständigt växlar under spelets gång och att Jean (med stöd av dramatikern) försöker göra frågan om aristokrati till en fråga om kön snarare än klass – den ”hjärn-adel” Strindberg så gärna talade om.

Och eftersom Julie i likhet med sömngångarmänniskorna i Tjechovs pjäser tillhör en socialt utdöende klass, och i den meningen alltså sjunker, möts de i mental jämvikt på mittplan. Julie ”gör sig föraktlig”, men även Jean uppvisar begränsningar i sin strävan efter ”förfining”; avslöjas av sitt okontrollerade temperament och svaga karaktär. Arv och miljö slipper ingen ifrån. Eller?

Allt detta psykosociala raffinemang får sin förnämliga gestaltning i Moqi Simon Trolins uppsättning på Malmö Stadsteaters stora scen Hipp. Till de vemodiga tonerna av ursvenska ”Midsommarvisa” och med en tung och mystisk måne som det naturalistiska dramats tysta observatör, utspelas under halvannan timme ett inscenerat maktspel som är påfallande och närmast otidsenligt – ja, naturalistiskt.

Här vågar man låta en frän kammarpjäs vara just det: ett förtätat pyskologiskt drama och en sociologisk undersökning med knivskarp dialog och i det närmaste fulländad dramaturgi. Det betyder att Karin Lithman och Fredrik Gunnarson helt och hållet är Julie och Jean, utan typiserande krumbukter och påtvingade verfremdungseffekter, och att den texttrogna dialogen skapar en koncentration i rummet som omfattar både scen och salong.

I scenograf och kostymör Ida Marie Ellekildes spatiösa och dunkelhöljda kök – bland uppstaplade kastruller, utspridda midsommarblomster och tomma ölburkar – blir vi vittnen till ett excellent ensemblespel mellan Lithman och Gunnarson, och med en brukligt nedtonad Kristin (Angelica Radvolt) i skuggorna. Med övertygande identifikation och utsökt diktion låter de sig intagas av sina rollgestalter, där Lithman tillåter sig att vara arg och uppgiven på riktigt och Gunnarson vacklar mellan ängsligt uppsträckt passopp och manligt rovdjur i svettigt linne.

Det är en ren fröjd att bevittna och åhöra den här typen av innerlig och kompromisslös skådespelarkonst, i synnerhet som man nästan luras tro att det verkligen vore möjligt för Julie och Jean att utan medfödda klasskillnader bli ett älskande par på riktigt.