Halva månen, hela kärleken

”Då blev i dag i morgon, eller i dag var plötsligt i går – jag vet inte”. Se där en typisk Roland Schimmelpfennig-replik. En av Tysklands och Europas mest spelade samtidsdramatiker snedvrider ofta människornas skenbart normala vardagstillvaro, och som genom att laborera med parallella tidsförlopp, repeteringar och perspektivförskjutningar fyller sina egendomliga stycken med en akut känsla av något skevt. Snarare skildras detta associativt och i brottstycken än genom någon tydligt berättad intrig eller psykologisk gestaltning. Schimmelpfennig utnyttjar hellre textuella och sceniska överdrifter, vrångbilder av verkligheten och verfremdungseffekter, där skådespelarna själva gärna arrangerar om scenbilden och går in i och ut ur sina roller – och rollerna in i och ut ur dem.

Det inledande citatet ovan är hämtat från den enormt produktive Schimmelpfennigs senaste pjäs, den något corona-försenade ”Halva månen” på Malmö Stadsteaters lilla scen Intiman, skriven direkt för teaterns ensemble och regisserad av dramatikern själv. Världspremiär alltså. I sanning en fjäder i hatten för den skånska institutionsteatern!

Här befinner vi oss i utkanten av en nutida storstad någonstans i världen, kanske Europa, bland tolv likadana trettonvåningshus placerade kring en rund manege med sågspån. Höghusen existerar inte scenografiskt, utan endast för våra inre blickar, och i slutändan drabbas alla av den ständigt omvandlande ”samtidighetscirkusen”, bland andra den trumpetspelande Kvinnan på linan (Erik Borgeke), den unga Olga (Arina Katchinskaia), Cirkusdirektören (Susanne Karlsson), ”Kinesen” (Erik Olsson) och ”Libanesen” (Magdi Saleh). Här förvandlas allt, och jaget blir lika svävande som tiden, rummet och kausaliteten. Men innebär detta kanske också en öppning mot något sannare, bortom ”normalitetens” kategorier?

Samtidighetscirkusen är en värld eller ett tillstånd som skapas här och nu på scenen (livet), i pågående språkliga och fysiska processer, som så ofta hos Schimmelpfennig. Erlend Birkelands rökmaskinsdisiga och tomma scenbild – sågspån, bräder, en papperskorg, några musikinstrument för skådespelarna att skapa ljudillustrationer med – är samstämmig med styckets öppna och forskande karaktär. Ensemblen är lysande i all sin löslighet, där aktörerna med sin intensiva närvaro (och avsiktliga frånvaro) och sitt absurda spel läser, sjunger, skriker, väser och ljudar textens rytmiska och repetitiva fragment. Det är en burlesk undersökande teaterlek, där åskådaren gör klokt i att frisläppa sina behov av intrig och orsakssammanhang, och istället följa med i de associativa, befängda, lekfulla och kallsvettigt komiska framåt-bakåtrörelserna. Schimmelpfennig fortsätter alltså att med sina sceniska försöksballonger konkretisera (och abstrahera) människans möjliga världar, den här gången med kanske mer renodlade upplösningsprocesser än någonsin.