Helena Thorfinn: Helena Thorfinn: Trump, jag och ett köttigt skoskav
”Se gärna till att ha heltäckta skor.” Brevet från ambassaden gällande förhållningsorder för besöket i Vita Huset nästan pulserar mot mig. Skor, heltäckta skor. Vad betyder det? Och varför skriver de om skor?
Dagen innan jag ska träffa president Trump i Vita Huset sitter jag och pillar på två gigantiska skoskav som jag ådragit mig under en långpromenad i Rock Creek Park i helgen. Jag som knappt kan ha mjuka gympaskor på mig, beklagar jag mig för maken.
Med stigande panik haltar jag runt i Georgetown och provar skor som kan vara tillräckligt snygga och heltäckta för ett presidentmöte. Till slut faller mina ögon på ett par herrmorgontofflor i läder, modell elegant.
– Dom! säger jag till det förvånade butiksbiträdet. Dom har ingen häl. Och visst är dom heltäckta?
– De är ju lite mer för inomhusbruk, börjar han försiktigt och tittar ner på mina fötter som nu är iklädda en lång, lite krokodilliknande fotbeklädnad i svart, polerat läder och hälarna blottade där bak. Avsedda för en kongressledamot vid frukostbordet.
– Men visst är de heltäckta? frågar jag honom och det måste han ju hålla med om.
Nästa dag står jag i kö utanför Vita Huset med hela den svenska, samlade pressen. Vita Huset är gigantiskt såhär nära inpå, och gigantiska är också de två meter långa och breda vakter som snirklar runt oss med hundar och undersöker våra väskor. Jag har på mig gympaskor i det här skedet och i den sinnrika planen ingår att byta till de mycket eleganta herrtofflorna när jag väl tagit mig förbi vakterna och in i huset. Det är ju trots allt inomhustofflor. Jag ska ha attityd och folk har ju annat att tänka på. Ståltullar till exempel. Rysk inblandning i det amerikanska valet. Välj.
Vi föses in i ett rum som jag upplever är ”Det rummet”. Jag har ju sett det otaliga gånger på House of Cards och nyheterna på TV. Ni vet. Sarah Huckerbee Sanders rum. Jag tar tillfället i akt och försvinner in på ”the Restroom” och gör mitt skobyte. På med tofflorna.
När jag kommer tillbaka håller alla svenska journalister, inklusive de coolaste, på att ta selfies av sig själva i Sarah Huckabee Sanders talartribun. Svt:s Carina Bergfeldt går ut och gör en ståuppa, jag och Karin Henriksson, SvD:s mångåriga korrespondent och Trumpkännare tar fnissandes bilder på varandra. Efter ett tag kommer de amerikanska journalisterna, som jag får intrycket av är där varje dag. Någon skriker ”Hello Sweden! Welcome to the White House!” med ett rått skratt efter.
Ambassadens effektiva pressekreterare Monica Enquist har liten samling. Vi ska få pluppar att sätta på våra passerkort. Blå för dom som ska få gå in i Ovala Rummet med Löfvén och Trump (sa jag att det var Sveriges statsminister som var på statsbesök?) och röda för dom som får stanna utanför, och som får nöja sig med att vara med på presskonferensen efter mötet istället.
Jag får en röd, liksom nästan alla andra. Bara Ekot och TT ska få ställa frågor, vilket gör att somliga andra surar. Men jag finner mig. Lite lättad, faktiskt, att slippa hasa ända bort till Ovala Rummet i morgontofflorna. Det räcker kanske med en längre spurt, den till själva presskonferensen.
När de med blå plupp kommer tillbaka från Ovala Rummet är de uppspelta. Jo, han var där, Trumpen. Löfvén hade sett bekväm ut, en miljon kameror hade riktats mot dem. Vi som inte var där lyssnar och fingrar på våra röda pluppar.
Medan vi väntar på presskonferensen sitter jag bredvid ständigt lugna och coola Kajsa Boglind från Ekot (blå plupp) när hon sitter och filar på frågan som någon timme senare ska gå ”viral” – finns det något av Sverige att lära av USA när det gäller den ryska inblandningen i valet?
En timme senare, exakt på minuten på utsatt tid, blir vi tillsagda att ta våra saker och ta oss genom Vita Huset och in i det stora mottagningsrummet. Två biffiga tjejer som inte ler en enda gång håller uppsikt över oss, och när jag vill filma själva promenaden med min iPhone, slår hon bryskt ner min hand. Men jag hinner se ett porträtt av Clinton i alla fall, och marmorpelare och tjocka mattor i det som måste vara hallen. Men jag skymtar inte Melania någonstans alls.
Jag har varit på många presskonferenser i mina dagar. I Sjöbo kommunhus, i Lund, på riksdagen, i brittiska parlamentet. Men jag måste erkänna att när jag hasar in där i det stora mottagningsrummet, där svenska flaggan hänger bredvid amerikanska och ett hundratal journalister förbereder statsministerns och presidentens entré. Då blir jag starstruck. På riktigt.
Och sedan står de där och jag blir lite, lite kär i Stefan Löfven. Mina ögon tåras, jag glömmer skorna och sveket med flyktingmottagningen. Vilken otroligt genuin person han är, vår statsminister. Bredvid den där ansvarslöse vettvillingen. Det är ju som Stefan de måste vara, politikerna som ska leda oss. Lite gråa, varma, ordinära personer med integritet.
Eller som en kameraman säger till mig i förbigående efter presskonferensen.
– Jag har sett många här, men han var bra, er boss. Önskar vi hade fler av sådana hos oss.
Jag nickar och drar en lättnadens suck. Och ingen, absolut ingen, tycks ha lagt märke till mina morgontofflor.
