Hisnande upptäckter om månen

Här tas vi med på en lika oavslutad som konsekvent resa till, och tillbaka ifrån, månen. Den tar avstamp i renässansens allt ivrigare kartläggning av stjärnorna oh himlakropparna, går över romantikens melankoliska månskensmålningar och fram till den första månlandningen och vår tids växande civilisationskritik och redan påbörjade exploatering och kolonisering av rymden.

Länge fastnar jag i det första rummet med selenografi, det vill säga den bildmässiga kartläggning av månen som renässansens astronomer gärna hängav sig åt. Underbart är det att se Galileo Galileis originalmanuskript från 1609 där han, med sin drivna, tecknade, skuggteknik återger månens alla skrovligheter och hemlighetsfulla håligheter. Något som omedelbart ruckade på tidens förhärskande bilder av månen som en totalt slät och speglande skiva.

På samma sätt fascinerar naturligtvis Tycho Brahes observationer från en månförmörkelse 1590 och Claude Mellans känsliga linjeetsningar av månens tre faser, från 1636. Dessa skiljer sig sedan markant från den brittiske astronomen Sir John Herschels stolliga surrealistiska observationer, från 1835, av en måne som han såg befolkad av fladdermössmänniskor och enhörningar.

Det historiska materialet blir intressant även när man, senare i utställningen, betraktar bilderna från Apollo 11-färden 1969 och när vi noterar den nästan påträngande skärpan och poesin i de stora fotona från nutidens satellitbilder och teleskop. Rymdhistoria är en framträdande och viktig del i den här utställningen. I konsten representeras detta bland annat genom Robert Rauschenbergs collage och teckningar. När han, som inbjuden av NASA, följde Apollo 11-färden och dokumenterade sina iakttagelser i den aldrig publicerade boken ”Stoned Moon Book”. Eller som i ryska Galina Balashovas fascinerande designskisser för Soyus rymdkapslarna 1963.

I alla de speglande bilderna av Månen syns tydligt dess kraftfulla påverkan på människan och jorden. Tidvatten, dragningskraft och galenskap. Fantasi och längtan. Men också som en granskning av de gamla myterna och de nya föreställningarna. Kanske har för den ensamma människan – och inte bara för henne - månen varit en av hennes allra viktigaste samtalspartners. I poesin avsätter detta sina varierade spår, alltifrån Sappho till Inger Christensen.

Därför får också romantikens månskensmåleri från 1800-talet sin självklara belysning. Vi avläser fascinationen för naturens och rymdens storslagenhet i de lågmälda ljusskiftningarna hos Caspar David Friedrich. Liksom vi ser hur månen kan spegla sig i vatten hos J C Dahl och C.W. Eckersberg. Munch finns naturligtvis även med på ett hörn i den här avdelningen (det finns dock betydligt intressantare månskensmålningar av honom än den som visas här!).

Inblickarna i romantikernas bildvärld leder oss gradvis fram till den fotografiska samtidskonsten: Darren Almond och Hiroshi Sugimoto, som arbetar med långa slutartider i sina omfattande och storformatiga fotosviter.

Månen ger oss verkligen den resa, som undertiteln anger. Från en inre värld till det yttre rummet. Än en gång ser vi hur konsten är ett av de bästa sätten att utforska såväl människan som vårt universum. Det är i sådant perspektiv som den abstrakta, atmosfäriska målningen av Mark Rothko blir viktig. Liksom att Yayoi Kusamas permanenta Louisiana-installation ”Gleaming Lights of the soul”, från 2008 förstärker temat i utställningen.

Utställningen är vidgande för alla våra sinnen, men också krävande. Kanske är det därför jag upplever att den något tappar fart på den andra våningen. Där får verken mer tala för sig själva och de blir inte riktigt en problematiserande eller fördjupande del av temat. Men det kan naturligtvis också bero på att jag lagt stora delar av min energi på det innehållsrika, första utställningsplanet.

För när utställningen är som bäst erbjuder den oss fortsatta, hisnande upptäckter mer än en redovisande historia. Gå till exempel från Georges Méliès banbrytande och underbara film ”Le voyage dans la Lune”, från 1902 rakt in i den illusoriska månfärd som Laurie Anderson och Hsin-Chien Huang erbjuder i det nya, virtual-realityverket ”Moon”. Ett verk fyllt av ögonöppnande tyngdlöshet inför hela den yttre rymdens gränslöshet.

Alldeles i början av utställningen möter vi Katie Patersons installation där Beethovens Månskenssonat framförs på ett självspelande piano. Men någonting skaver. Stundtals uppstår tydliga ”felspelningar” i denna igenkännbara melodi. Det kan bero på att när konstnären, med morsekod, sände noterna till månen så reflekterades dessa inte i sin helhet tillbaka ned till jorden. Något stannade kvar där uppe på vår närmaste himlakropp. I vulkaner och håligheter. Vem vet när vi kan återfinna de förlorade noterna och vi börjar förstå hur musiken lagras på månen?

Färden fortsätter…