I vattnet övervinns rädslan att falla

Det är natten efter dag sex av resan till havet. Jag vaknar av att regnet smattrar mot regnskyddet till min "trädbåt", en tippsäker hängmatta för trädklättrare. Vi har paddlat hela dagen och i sömnen fortsätter jag att gunga, upphängd mellan två pilar vid Alma å. Runt plattbanden som fäster hängmattan vid stammarna har jag knutit strumpor. Regndroppet leds till marken i stället för in i hängmattan. Jag rättar till myggnätet och hunden kryper ihop intill mig.

Jag ligger och lyssnar. Själv är Alma tyst just här, men regnet sätter igång ett kluckande. Ett oroande ljud, vore det i huset eller inne i en skuta. Men här är det rart och lugnande. Vattnet rinner dit det hör hemma, ner i ån.

Första sträckan på Alma från Finjasjön var lugn och idyllisk. Men paddlingen från Ballingslöv har stundtals varit trädklättring på tvären. Från Laxbro och neråt är ån ideligen blockerad av nerfallna träd som tornar upp sig som trassliga berg. Vi forcerar trädkronor och fallna stammar. På vissa ställen ser man knappt själva ån och det vore överdrift att kalla den paddelbar. Kanadensaren blir hårt åtgången och vi sliter. Vattenståndet är 150 cm under maxnivå och saker som tidigare flutit i ytan dinglar nu i döda trädkronor.

En uppochner-vänd kanot hänger som en keps över ett träd. I en klyka hänger kadavret av ett rådjur. Vi har slutat räkna slemmiga cykelbarnstolar men fantiserar ännu om hur de har hamnat där.

Som paddelsällskap harjag i två dagar Johan Forssblad från Vittsjö. Han är van kanotist och dessutom vatten-expert. Han har länge deltagit i renandet av Finjasjön. Utan hans hjälp hade jag aldrig klarat den här etappen. Jag har inte paddlat på 35 år.

Nu har jag fått mitt dop: vi vurpade i forsen vid Laxbro. Kanoten fylldes av vatten. Robin Risotto hoppade upp på en sten. Min kamera och mobil drunknade. Lyckligtvis var det grunt så vi kunde stå i ån och ösa, med gummi-stövlar.

Tänk att man är så räddför att bli våt! Det sitter djupt hos oss människor, så sårbara i vårt pälslösa huttrande urinvägskänsliga lekamen. Som små är två av våra viktigaste uppgifter att lära oss att hålla oss torra om rumpan och att stå på benen. Rädslan att bli våt är lika djupt inpräntad som rädslan att falla. Innerst inne handlar det om att inte kissa på sig. Så när jag väl blev heldoppad i forsen var det en lättnad. Jag bara skrattade.

Samma sak i vintras när jag gick genom isen för att rädda hunden. På hemväg i åtta minusgrader bara skrattade jag och frös inte det minsta. Men Robin Risotto har nu fått egen flytväst, med handtag på ryggen så man kan lyfta honom som en väska.

Johan, scouten, hade sin kamera nerstoppad i plastpåse. Så ska jag också göra nästa gång, tänker jag, men ändrar mig genast. Hur många bilder skulle det bli om jag hade kameran i en påse? Nä, jag köper en ny billig i stället, som kan få vara med om allt. Minneskortet klarar i alla fall vatten.

Jag kikar över kanten på hängmattan. Det är väl fyra meter ner till vattnet. Inget för en trädklättrare, jag har varit 35 meter upp och sovit på alla höjder. Men plötsligt slår det mig att det, än en gång, är fallet och gravitationen som jag utforskar.

Det är 145 meters fallfrån Tjörnarp till Östersjön. Först 100 meter till Finjasjön, sedan ytterligare 31 meter ner till Helgeå. Där jag nu ligger befinner jag mig fyra femtedelar ner.

Det är inte bara träd och steniga forsar som tvingar oss att lyfta och bära kanoten. Från Finjasjön till Helgeå passerar vi två kraftverk, Brittedal och Spånga, där gravitationen omvandlas till el. Johan berättar att det har hänt att kanotister sugs in i turbinen och smulas sönder. När vi kommer fram till fördämningsluckorna blir jag nervös. Tänk om suget blir så starkt att vi inte kan stå emot? Kraftverken sköts automatiskt. Där finns ingen som ser oss. Tänk om luckorna plötsligt öppnas? Vi förvandlas till kilowatt!

Då voltar det i huvudet igen.Den kraft som på distans öppnar luckorna är elektricitet, som utvinns ur samma element som det ska styra. Vattnet styr vattnet! Vattnet kretslöper inte bara genom ånga, moln och regn, utan även genom människans hand. Det snurrar lite i huvudet, men kanske är det bara kanoten som gungar. I alla fall förtöjer jag kanoten säkert, medan vi lastar ur inför lyftet förbi kraftverket.

Vattnet ändrar karaktär efter varje kraftverk. Fram till Brittedal bär Almaån med sig de blommande algerna aphanizozmenon från Finjasjön. De liknar ljusgrön skäggstubb och gör vattnet ogenomskinligt. De tar kväve från luften och får därigenom övertag över de andra algerna. När vi passerat Brittedal är algmängden plötsligt reducerad. Och efter Spånga, nära Hanaskog och Helgeå, är de helt försvunna.

Johan funderar på orsaken. Kraftverket tar in vatten från djupet medan algerna finns mer vid ytan. Kanske blir de bortsilade? Eller kan det vara den kraftiga luftningen som vattnet utsätts för i fallet? Eller är det ändringar i bergarter vid fallen, som påverkar vattnet?

Vid Spånga är det uppenbart att pH-värdet ändras. Jorden blir kalkhaltig, åkanten är vitstrimmig och det dyker upp fräkensorter som vi inte sett högre upp. Vattnet luktar friskare. Spegelbilderna blir svarta i stället för brun-gröna. Tryffeljägaren i mig och Robin börjar vädra och spana efter ek- och hasselbackar.

Forsen är vild. Vattnet lever och frustar. Forsen syresätter det. Stenarna avsätter mineraler. På deras yta finns biofilm som renar vattnet. Bakom stenarna bildas små zoner för fiskyngel. För oss är det tröttsamt med alla lyft. Men jag börjar uppskatta hindren och minns vattenaktivisten vid Möllebäcken som till vardags går och kastar sten ner i den rakgrävda bäcken för att få den att börja ringla igen. Jag tar upp en sten, den största jag kan bära, och slänger i vattnet.