Genom åren har Lyrikvännen både speglat och styrt vad den svenska samtidspoesin är, men alltid med en blick ut i världen. Stora författarskap har introducerats och glömts bort sedan tidskriften grundades 1954 och nu alltså inträtt i pensionsåldern. Här har poeter som Gunnar Harding och Boel Schenlær varit redaktörer och velat sätta sin prägel på Sveriges anrikaste poesiblad.

Men istället för att lägga sig ner och vänta på döden så börjar Lyrikvännen om. Ny ung redaktion, ny provocerande form, men samma idé om att folkbilda läsarna i idéerna kring vad poesi kan vara.

Mycket poesi

Hur är då det första numret? Det inleds med dikt av Azita Ghahreman, ur Serendips loggbok (övers. Rahimi & Carlsson) från 2013. Den sätter tonen. Ghahremans dikt arbetar med tvetydighet och med de socialt inlärda, politiskt verksamma känslorna, de som kallas affekter. Diktjaget blickar på människan och hennes framsteg och bakslag med en inställning som bejakar både liv och död.

Framför allt innehåller nya Lyrikvännen mycket poesi; jag läser nyfiket ny dikt av Gabriel Itkes-Sznap och Casper André Lugg. Numret innehåller också läsningar av poeter, deras verk och sammanhang. Väl värd att lyftas fram är poeten Iman Mohammeds ytterst inkännande läsning av Mei-Mei Berssenbrugge som föregår Ann Jäderlunds översättningar av densamme. Men även Sara Abdollahis gestaltade essä om Jäderlund och om att stjäla en plats i ett klimat och ett sammanhang som inte nödvändigtvis välkomnar dig.

Just Berssenbrugge är en omsorgsfull betraktare av språk och information, men låter det lyriska och politiska intrycket samsas med kroppars sensuella bräcklighet och samspel. ”Här menar vi att sol, förändring, jag själv, är handlingar.” säger hon. En rad som sätter fingret på den performativitet som finns i identitetsskapande – jag gör handlingar, det skapar mig, är en förenkling av denna tanke.

Tystnaden

Intressant är också poeten Cia Rinnes läsning av Imre Sandströms konstnärliga avhandling från 2019 som ställer frågor kring vem som äger ett språk och tar Édouard Glissants teorier om allt språks kreolisering till hjälp för att skapa ingångar till att tänka på den moderna människans inneboende flerspråkighet.

Även David Zimmerman framskriver liknande tankar i sin läsning av Ulla Olin, i den första av en planerad serie återläsningar, han citerar: ”… alla ord är lån- / ord och kan ägas bara i en gemenskap”.

I det sammanhanget tänker jag på Saga Wallanders diktsvit sidorna innan och en rad som kan få sammanfatta detta komplexa men tematiskt tveeggade nummer: ”tystnaden du föddes och ska försvinna i”. En rad som kan få tala om både språket som levande identitet och den känsloekonomiska och känslopolitiska undersökning som Sinziana Ravini skriver fram i tidskriftens början och som avhandlas tillräckligt i vännens nystartade Lyrikpodden. Den finns där poddar finns.