Lyrikvännen är en tidskrift som har haft stor betydelsen för poesin. På flera sätt. I och med det aktuella numret har redaktionen bytts ut med Malmö som ny bas. Poeten Freke Räihä har läst och tipsar även om fler sätt att resa in i poesins rika värld.
Genom åren har Lyrikvännen både speglat och styrt vad den svenska samtidspoesin är, men alltid med en blick ut i världen. Stora författarskap har introducerats och glömts bort sedan tidskriften grundades 1954 och nu alltså inträtt i pensionsåldern. Här har poeter som Gunnar Harding och Boel Schenlær varit redaktörer och velat sätta sin prägel på Sveriges anrikaste poesiblad.
Men istället för att lägga sig ner och vänta på döden så börjar Lyrikvännen om. Ny ung redaktion, ny provocerande form, men samma idé om att folkbilda läsarna i idéerna kring vad poesi kan vara.
Mycket poesi
Hur är då det första numret? Det inleds med dikt av Azita Ghahreman, ur Serendips loggbok (övers. Rahimi & Carlsson) från 2013. Den sätter tonen. Ghahremans dikt arbetar med tvetydighet och med de socialt inlärda, politiskt verksamma känslorna, de som kallas affekter. Diktjaget blickar på människan och hennes framsteg och bakslag med en inställning som bejakar både liv och död.
Framför allt innehåller nya Lyrikvännen mycket poesi; jag läser nyfiket ny dikt av Gabriel Itkes-Sznap och Casper André Lugg. Numret innehåller också läsningar av poeter, deras verk och sammanhang. Väl värd att lyftas fram är poeten Iman Mohammeds ytterst inkännande läsning av Mei-Mei Berssenbrugge som föregår Ann Jäderlunds översättningar av densamme. Men även Sara Abdollahis gestaltade essä om Jäderlund och om att stjäla en plats i ett klimat och ett sammanhang som inte nödvändigtvis välkomnar dig.
Just Berssenbrugge är en omsorgsfull betraktare av språk och information, men låter det lyriska och politiska intrycket samsas med kroppars sensuella bräcklighet och samspel. ”Här menar vi att sol, förändring, jag själv, är handlingar.” säger hon. En rad som sätter fingret på den performativitet som finns i identitetsskapande – jag gör handlingar, det skapar mig, är en förenkling av denna tanke.
Tystnaden
Intressant är också poeten Cia Rinnes läsning av Imre Sandströms konstnärliga avhandling från 2019 som ställer frågor kring vem som äger ett språk och tar Édouard Glissants teorier om allt språks kreolisering till hjälp för att skapa ingångar till att tänka på den moderna människans inneboende flerspråkighet.
Även David Zimmerman framskriver liknande tankar i sin läsning av Ulla Olin, i den första av en planerad serie återläsningar, han citerar: ”… alla ord är lån- / ord och kan ägas bara i en gemenskap”.
I det sammanhanget tänker jag på Saga Wallanders diktsvit sidorna innan och en rad som kan få sammanfatta detta komplexa men tematiskt tveeggade nummer: ”tystnaden du föddes och ska försvinna i”. En rad som kan få tala om både språket som levande identitet och den känsloekonomiska och känslopolitiska undersökning som Sinziana Ravini skriver fram i tidskriftens början och som avhandlas tillräckligt i vännens nystartade Lyrikpodden. Den finns där poddar finns.
Tidskrift
Lyrikvännen
Tidskrift för poesi, årgång 67, nummer 1, 2020
Anna Lundvik & David Zimmerman (red.)
Tips
Mer poesi – här är några tips
Kritiker
En tvärnordisk litteraturtidskrift som funnits i olika former sedan 1918. Här finner du normalt sett texter på danska, norska och svenska och varje nummer skapas av en ny redaktion tillsammans med redaktionsrådet. Läs exempelvis nr 45/46, från 2016, som utgår från en essä av poeten och advokaten Ken Chen eller nr 52, från 2019, som med tema frihet också inkluderar poesi från Sápmi.
Pralin Magasin
En nättidskrift som drivs av Ida Mirow, Maria Bodin och My Roman Fagerlind. Tidskriften har funnits sedan 2018 och uppbär sedan 2020 stöd från Kulturrådet. Magasinet publicerar bredare än bara traditionell litteratur men några av morgondagens intressantaste namn finns redan här. Läs exempelvis Henry Songs ”Saker jag vill göra innan jag dör” i nummer 3 med tema lekar.
På den privatägda plattformen Instagram finns ett stort antal användare som använder den för att ge oss andra prosumenter (konsumenter som producerar eget innehåll) mer poesi i vardagen. Mitt bland alla maträtter, träningsbilder och söta katter finns också kontona: Lyrikbänken (icke att förknippas med Litteraturbanken som är ett annat enastående initiativ) som publicerar fotografier på dikter ur nya och gamla diktsamlingar och domflestadikter som publicerar mini-intervjuer, porträtt och dikt av nya poeter. Poesi i vardagen är världens bästa grej.
Ditt lokala bibliotek
Ingenstans går att hitta så mycket samlad poesi som på biblioteken. Här samsas gamla slitna utgåvor av våra mest älskade poeter som Dan Andersson, Sonja Åkesson och Eeva Kilpi med nyutkomna poeter som Karl Daniel Törnkvist, översatta poeter som Hiromi Ito samt poeter som inte går att hitta i bokkedjornas skrala utbud, såsom Helga Krook eller Anna Axfors – på biblioteken hittas också nästan alla Sveriges litteraturtidskrifter. Inte nog med det! De som arbetar på biblioteken älskar litteraturen och det är gratis att läsa och gratis att ta med hem några veckor. Nej, inte helt gratis – varje lån kostar ungefär en krona i skattepengar, alltså ungefär en halv minuts arbete för dig som lånar och pengarna går tillbaka till författarna som då kan skriva nya böcker. Rätt bra ändå.
