Kajsa Ekis Ekman provocerar när hon vill vidga debatten om kön
Om könets existens
Författare: Kajsa Ekis Ekman
Förlag: Polaris
I början av 2018 hamnade Kajsa Ekis Ekman i hetluften efter en text i Aftonbladet där hon slog fast att samhället har ändrat sitt sätt att se på kön: ”Att tala om skillnader mellan de som är födda som män och de som är födda som kvinnor – feminismens grundtes – anses nu per definition vara transfobi”.
I sin nya bok ”Om könets existens” fördjupar hon sitt resonemang. Hon tar oss igenom den nya synen på kön som bygger på identitet snarare än biologi. Det verkar vid första anblick handla om en öppen syn där kön ses som ett spektrum och där könsidentitet kan existera bortom rigida könsnormer: alla bestämmer själva vad de vill identifiera sig som. Könens upplösning är här!
Men snart anar man att så inte är fallet. Kön har förvisso inte längre med kroppen att göra. Men det innebär inte att kön har slutat ha betydelse. En kvinna är inte längre den som är född med en livmoder, utan den som är född med en kvinnlig könsidentitet.
Vad är då denna könsidentitet? Och var sitter den? Kajsa Ekis Ekman tar oss igenom de senaste årens forskningsjakt på den könade hjärnan. Det påminner mycket om tidigare försök att hitta den manliga/kvinnliga hjärnan eller den homosexuella/heterosexuella hjärnan. Och som vanligt kammar forskningen noll. Det finns helt enkelt inga bevis på att hjärnor har ett kön.
Ekis Ekman säger sig inte heller hitta något svar på vad könsidentiteten är. Däremot visar hon genom ett otal exempel på hur den sägs ta sig uttryck genom könsroller, stereotyper och kulturella normer: allt det där som gör att vi passerar som antingen kvinnor eller män. Pojke är då den som gillar bilar, krig och raka rör. Flicka är den med rosa rosetter och en fallenhet för fåfänga.
Kajsa Ekis Ekman menar att vi alldeles för lättvindigt tolkar den som inte uppträder könsstereotypt som avvikande snarare än att vidga vår idé om vad kön är. Den som tycker att könsrollen är för trång erbjuds bara ett alternativ om den vill passa in: korrigera, könsbekräfta. Undergå hormonbehandling och eventuell kirurgi och med trolig livslång sterilitet som följd. Bakomliggande strukturer, alltså det som skapar normerande könsuttryck och trånga könsroller, har plötsligt blivit mindre viktigt.
”Det är ett faktum att könsdysfori har ökat med tusentals procent de senaste åren. Framförallt handlar det om biologiska tjejer i nedre tonåren, många med psykiska diagnoser som autism och anorexi.”
Det är tveksamt om någon lättvindigt skulle vilja genomgå könskorrigerande behandling eller låta sitt barn göra det. De enda som skulle tjäna på en lättvindighet är ju läkemedelsföretagen som gör stora pengar på hormonpreparat. Men det är ett faktum att könsdysfori har ökat med tusentals procent de senaste åren. Framförallt handlar det om biologiska tjejer i nedre tonåren, många med psykiska diagnoser som autism och anorexi. Processerna går numera mycket snabbt, efter diagnos erbjuds pubertetsblockerare, för ju tidigare man sätter igång, desto bättre resultat. Samtidigt menar Kajsa Ekis Ekman att ingen riktigt vet vad den här stora ökningen beror på, mer än att det kan handla om ett mer tillåtande klimat som gör det lättare att komma ut. Men då borde vi se liknande siffror för könsdysfori bland biologiska pojkar. Och kan en större acceptans verkligen leda till en ökning med 8 250 procent i Stockholm för biologiska flickor i ålder 15 till 19 år?
Vad är det då som skulle göra Kajsa Ekis Ekman till transfob? Jag vet inte riktigt. Mer än att hon flera gånger felkönar, ironiserar eller provocerar. Hon är en feministisk debattör som argumenterar för att denna nya syn på kön går stick i stäv med feminismens grundprinciper. Att begreppet ”kvinna” numera ses som exkluderande och bör ersättas av andra mer inkluderande begrepp som icke-män eller förtydligande begrepp som cis-kvinna, vilket hon menar omöjliggör både en kamp mot diskriminering av, och ett samtal om, kvinnor. Och detta är något feminister måste kunna teoretisera kring utan att bli stämplade.
