Kapla skildrar kärlekens förunderliga vägar

bägge två längtar.

Man är på väg till en mötesplats

eller hem till den andra

så finns det en enorm kraft i det.

I den längtan.

För tre år sedan tilldelades kulturjournalisten Marit Kapla Augustpriset för sitt glesbygdsepos ”Osebol”, där ett antal människor på en liten värmländsk ort berättade rakt upp och ner om sitt liv och sin vardag. Det var en ovanlig sorts text som klingade av både dokumentär och dikt, korta stycken där mycket sades på raderna men ännu mer mellan dem.

I hennes nya projekt är förutsättningarna delvis annorlunda. ”Kärlek på svenska” är från början en dokumentärfilm av Staffan Julén som visades på SVT tidigare i år, och den i sin tur är en pendang till Juléns ”Lyubov – kärlek på ryska” som han gjorde tillsammans med Svetlana Aleksijevitj. Marit Kaplas text har vuxit fram genom att hon lyssnat upprepade gånger på filmmaterialet och sedan gjort en redigerad version som intervjupersonerna fått läsa igenom och godkänna.

Personerna är mellan 21 och 80 år gamla och utspridda över i stort sett hela Sverige. De talar om kärleken som förälskelse och besatthet, som trygghet och symbios, som glädje och livslust. De vittnar om förluster och besvikelser, om normer som inte alla vill eller kan leva upp till, om rädsla för att älska och rädsla för att bli ensam. De beskriver förhållanden som spårat ur eller övergått i medberoende när kärleken förbytts till en nedbrytande kraft. (”Det tog mig tre år att förstå / att det här inte var kärlek.”)

Den dokumentära formen medför i sig en laddning, en känsla av att jag som läsare får ta del av något som ligger nära en annan människas hjärta. Med sitt eftertänksamma, sökande tonfall blir ”Kärlek på svenska” en välkommen motpol till det upphackade och konfliktdrivna sätt att berätta som i dag dominerar så starkt på så många fronter. Samtidigt hade den inte blivit det den är utan Marit Kaplas bearbetning, hennes förmåga att lyssna in varje röst och hitta just den balans mellan ord och tystnad som får berättelsen att andas.

Ett val är mindre lyckat, nämligen det att låta de yngsta intervjupersonerna avsluta boken. Det kan verka som en kronologisk finess att ta boken hela vägen från förstulna blickar på dansbanan till nerviga Tinderdejter, men i det här sammanhanget blir det ofrånkomligt att större livserfarenhet också borgar för fler nyanser och mer tyngd.

Lika svårt som det är att sortera in Marit Kaplas böcker i en genre, lika svårt är det att säga något självklart om vad kärlek är eller inte är. En återkommande insikt i boken är att kärleken ofta tar andra vägar än vi kanske trott, att inte ens ett helt liv räcker till för att begripa sig på den. I kärlek blir vi aldrig fullärda. Eller, som en 75-årig kvinna uttrycker det efter att ha beskrivit hur hennes förhållande ändrat karaktär genom åren:

”Jag kan tänka mig / att vi har en tredje period nu / som vi inte vet någonting om.”