Kjellberg, Erik: "Jan Johansson – tiden och musiken"

Det är nu fyrtio år sen bilolyckan. Fyrtio verksamma år kunde det ha blivit. Men visionären Jan Johansson miste livet, nyss 37 fyllda.

I Erik Kjellbergs digra uppföljare till sin tidigare Johansson-biografi "A visionary Swedish musician" klingar en kör av röster: "Det är den friaste jazzmusiken som jag känner till", "Han såg saker på ett annat sätt", "Han vände på allting", "Så länge man håller på med musik kommer man alltid tillbaks till Jan på något sätt".

Redan i engymnasieuppsats formulerade tonåringen från Enånger en personlig musikestetik. I Göteborg blommade den mångsidige som spexpianist och som jazzmusiker. När Bengt Hallberg for till huvudstaden var Johansson hans självskrivne efterträdare i Götet, egensinnig, frenetisk, skimrande.

Sen gick det snabbt: 1959 med Stan Getz i Köpenhamn, 1960 europaturné med Getz, Oscar Peterson, Miles, Coltrane! Ett bra kliv från tonårens "Original Hälsingland Jazz Band" och 50-talets dansbaneturnéer med dragspel och hawaiigitarr.

60-talet blev myllrande produktivt: barnvisor, ljudkonstexperiment, musik till film, balett, gymnastik… Lek, allvar, uppror, vemod. Tidsandan var dynamisk: konst/samhälle, folkhem/ uppbrott, svenskhet/internationalisering. Skolelever i Örebro föredrog 1964 Jan Johanssons trio framför Beatles. Sten Broman såg "en prydnad för Sverige" i den telepatiska konstellationen med Rune Gustafsson, gitarr, och Georg Riedel, bas. Arne Domnérus själv betygade hur hans "klan" tog outplånliga intryck av sin pianist och hans "sinne för form och färg".

"Jazz på svenska" – varför? Johansson framhöll melodiernas suggestiva rytm och blå klanger. Han ville göra dem enkelt, som "en kul grej" – inte "knåda dem, göra dem 'atonala' och bygga radhus av dem".

Detta var enhudömsningstid för jazzen, inpräntar Kjellberg. Radions jazzpolitik var progressiv och expansiv. Nytänkaren Johansson bröt väg med sin okonventionella musik för Radiojazzgruppen. Själv fann han frijazzen monoton men spelade gärna atonal musik för sina späda söner – enligt uppgift också för Astrid Lindgren då Pippi-musiken planerades. Medmusikerna vittnar om hans blandning av exakt notation och extrem frihet. "Janne var liksom aldrig modern – han var ny varje gång."

Ingmar Glanzelius har kallat hans musik "ett nödvändigt uppluckringsarbete". Kjellberg framhåller "motsatsernas spel", viljan att locka till omprövning – och pekar på Tage Danielsson som "en sinnets broder och livsparallell".

Kjellberg sparar annars på de essäistiska rundmålningarna, betar plikttroget av år för år, spår för spår. Boken är bitvis förd snarare än författad. Balettmusik-noter och facktermer, kvintcirklar och hoquetusteknik blandas med musikbeskrivningar där "tonerna formar sig likt en silvrig bäck som ilar fram ut från skogen, fram till en grön äng".

Ett klokt ochvärdefullt urval musik på cd medföljer. Diskografin är ambitiös men anger flera felaktiga kompositörsuppgifter och omfattas inte av bokens personregister. I citaten finns förargliga tryckfel.